FET-försök 3 pågår!!

Underbart!!! Igår fick jag tillbaka ett ägg och det känns så bra!!! Fast också skitnervöst för förra gången blev jag ju gravid och då kände jag det nästan direkt. Dagen efter återförandet stack det till och jag misstänkte att det hade fäst. Ytterligare några dagar senare började jag få finnar, vilket jag i princip aldrig får annars. Så nu kommer det att vara nervösa dagar och jag kommer förmodligen att leta efter symtom som en galning. Fast jag vet att alla graviditeter är olika...

Så, FET-försök nr 3 pågår för fullt nu. Det blir vårt 4:e försök totalt (1 ET + 3 FET). Resultat hittills: En biokemisk graviditet och en graviditet (MA i v. 12). Nu jäklar ska det gå vägen!!

Jag passade på att fråga Sahlgrenska om hur vi går vidare om det inte lyckas den här gången. Det skulle jag kanske inte gjort... Jag hade hoppats att jag kunde påbörja sprayningen direkt på första mensdagen om det inte tar sig nu. Jag hoppades att det inte skulle behöva gå en cykel emellan. Men det var ännu värre än så! De har sådan kö att hon sa att hon skulle bli förvånad om vi kunde få till ett försök innan jul. Innan jul!! Det är ju jättelångt kvar!! Men jag försöker att släppa det och fokusera på att vi ska lyckas nu istället.

Idag gäller det... eller inte

Nervös!! Idag halv två ska jag göra FET-försök nr 3. Men jag har bara tre ägg kvar i frysen som ligger på ett och samma strå, så risken finns att ingen av dem klarar upptiningen. Då är det bara att börja en ny stimulering när mensen kommer.

Senast halv tolv ringer sjukhuset om det inte blir av. Jag kollar klockan och telefonen hela tiden, fast jag försöker att låta bli. Jag fattar inte hur jag ska få något gjort  på jobbet idag! Jag försöker att inte hoppas för mycket, men det är lättare sagt än gjort.

Åh, vad jag vill att det ska bli av idag... Vill inte vänta på att börja en ny stimulering! Nu har det snart gått tre månader sedan min missed abortion och jag vill komma igång igen...

Nytt försök på gång...?

Nu börjar det förhoppningsvis dra ihop sig för ett nytt försök! Först måste ägglossningen komma och den har varit på gång i en vecka nu. Men jag har mått ganska dåligt psykiskt den här veckan och jag tror att det gjorde att den kom av sig lite. Det känns så. Men nu är den på gång igen. Jag borde få utslag på stickan imorgon eller i övermorgon. Hoppas! Men även om ägglossningen kommer snart så är det ett stort OM kvar på vägen... Vi har bara tre ägg kvar i frysen (på ett strå) och det gäller att något av dem klarar upptiningen.

Först hade vi 12 ägg som gick till frysen och jag var så glad för det eftersom jag förutsatte att det skulle ge oss de tre FET-försök vi har rätt till. När vi kom till första FET-försöket meddelade de att vi nu hade fem ägg kvar i frysen. FEM sa jag?! FEM?! Dog alla andra på vägen?! Ja, tydligen. Eller rättare sagt: på det första strået med två ägg klarade sig inget ägg, inte på det andra heller, men på det tredje klarade sig båda och då tog de det som såg bäst ut. Jag höll på att dö! Inte nog med att så många dött på vägen - dessutom hade de slängt ett som klarat sig! Men så går det tydligen till.

Ja, ja... Det blev ingen bebis den gången. Jag fick iofs en biokemisk graviditet, vilket innebär att ägget bara fäster en kort stund. Så kroppen tror lite grann att den är gravid. Så första FET-försöket var en chock, men en halv gravidtet blev det. Nästa FET-försök tog de upp ett strå med två ägg och ett klarade sig. Och då blev jag gravid! :) Men så dog bebisen... :(

Nu håller jag innerligt tummarna för att något av äggen klarar sig så att vi kan göra FET-försök nummer tre i helgen och att det blir en fin liten bebis till våren! Annars blir det ny stimulering då vi går in på IVF nummer 2.

Berg- och dalbanan fortsätter

Det har inte blivit något inlägg på ett tag eftersom jag har semester och mått ganska bra de senaste veckorna. Jag sa till en vän häromdagen att jag faktiskt lagt det bakom mig nu. Och sen PANG! Jag ska ha mens om ett par dagar och i samma stund som jag kände mensvärken komma smygande så svängde det igen... Jag mår jättedåligt. Ledsen, känner mig misslyckad och hatar alla gravidmagar.

Jag visste ju att oddsen att vi skulle lyckas på egen hand inte kunde vara jättestora eftersom vi inte kunnat det på tre år, men på något sätt hoppades jag att kroppen skulle fatta nu när den nyss varit gravid. Varför... varför, varför, varför, varför jävla varför kan jag inte bli gravid!?! Ok, to be fair... jag kan ju uppenbarligen, men vad skönt det hade varit att bli det utan läkare, mediciner och ingrepp.

Jag hällde nyss upp ett stort glas rödvin till mig själv och visste inte hur jag skulle stå ut med paniken som vällde upp i kroppen, så jag gick in på min blogg. Något måste jag ju göra liksom...

Och nu, tack vare er, mina få men ändå underbara läsare, så mår jag mycket bättre! Jag läste de kommentarer jag fått sen sist och jag vill bara säga: TACK!! Tack för att ni bryr er och tack för att ni förstår. Det hjälper... Stor, stor kram till alla kämpare där ute!!!

Isolering och klok man

Så där ja, då har jag hittat receptet för att må bättre på jobbet: isolera mig. Haha! Det där lät ganska dramatiskt, men så illa är det inte riktigt.

Häromdagen skrev jag ju att en tjej på jobbet berättat att hon ska ha bebis i december, vilket svider lite extra eftersom det var då min bebis också skulle kommit. Lunchrasten gick med andra ord åt till att lyssna på hennes lycka. Eftermiddagen fortsätte lika illa när en man berättade att han just fått ett barnbarn med resultatet att fikarasten gick åt till att prata om hur gulligt och mysigt det är med bebisar. "Jo, tack - det tycker jag också och hade gäääärna haft en!!!" skulle jag vilja skrika.

När jag kom hem från jobbet var jag så klart ledsen och föll ihop i min mans armar och grät. Bara några få dagar kvar till semestern, men jag visste inte hur jag skulle orka ta mig igenom en enda dag till. Jag arbetar på en stor arbetsplats, men många har gått på semester redan så det blir automatiskt att jag hamnar vid samma fika- och lunchbord som den gravida tjejen (som nu när hon väl berättat inte kan prata om annat, och det får man väl ändå unna henne. Fast jag håller på att dö av sorg när hon gör det...). Min mans lösning: strunta i att gå på fikarasterna och ät lunch vid skrivbordet. Jaaa, man måste bara beundra hur män ofta kan se okomplicerat på saker och ting! Han har ju så klart rätt. Det är ju bara att strunta i att gå dit!

Jag vet inte varför jag alltid ska envisas med att försöka vara så "normal" som möjligt och inte undvika situationer jag så uppenbart mår dåligt av. Varför i hela friden skulle jag INTE undvika situationer jag mår dåligt av?! Varför ska jag försöka att vara starkare än jag är? Jag är så stark jag kan vara just nu. Det är ok att må dåligt - jag har kämpat länge och nyss förlorat min bebis i magen. Från och med nu ska jag försöka att inte skämmas över att jag sörjer och mår dåligt.

Nu måste jag i och för sig hitta på en anledning varje fikarast till att jag inte ska med, men det får jag leva med. Vi är rätt så sociala här på jobbet och går liksom laget runt och talar om att det är dags. I vanliga fall har vi allihop så fullt upp och jag är borta på möten och konferenser väldigt mycket. Så då är det inget konstigt om man hoppar över fikarasterna ibland, men nu när sommarlugnet har lagt sig över byggnaden och jag inte flänger runt som en galning så blir det lite mer krystat att hitta på anledningar. Ibland säger jag bara "ja - kommer!", men dyker så klart inte upp.

Bara idag och imorgon kvar, sen tar jag semester och slipper hålla mig undan.

Note to self: Lyssna på din man - han är rätt klok!

Now playing...

"Jag saknar dig mindre och mindre" med Melissa Horn. Jag tror att hon, liksom jag, upprepar det för att hjälpa det att bli sant.

Jag är stark, jag är stark, jag är... typ... stark...

Tillbaka på jobbet efter en härlig helg. Jag mår alltid sämre på jobbet av någon konstig anledning. Det påminner ju inte mer om graviditeten än hemma och jag trivs på mitt jobb, så jag kan inte riktigt förklara det...

I alla fall kom jag till jobbet i morse med inställningen att jag skulle behålla tillförsikten inför framtiden som jag samlat på mig under helgen. Känslan av att såren börjar läka (så gott det nu går), att jag är ok, att jag börjar gå vidare och jag försöker ladda för att orka nya försök. Minnena av hur jag planerat året börjar blekna och dessutom kom mensen tillbaka häromdagen så kroppen börjar också gå vidare. Jag måste fokusera på att må bra, som jag ändå gör för det mesta, och inte fastna i att må dåligt.

Jag mår fortfarande ok, men tillförsikten fick sig en liten törn nu på lunchen när en av tjejerna jag delade bord med nämner att hon ska ha barn i december. Suck... ja, jag skulle också haft barn i december... Bläää... försöker att inte låta det påverka mig, och hittills går det hyftsat. Men istället för att ägna energi åt att fortsätta må bra och rensa inför semestern, så går energin istället nu åt till att inte må dåligt. "Jag ska inte må dåligt, jag ska inte låta detta knäcka mig, jag ska inte må dåligt..." Suck igen... Jag vet att sådana här saker har en tendens att äta på mig och jag är rädd för att det ätit sig igenom mitt försvar inom några timmar och att jag kommer att bli ledsen igen. Jag orkar inte...

Jag är trött på att vara ledsen, jag är trött på att distrahera mig, jag är trött på att kämpa och jag är trött på att aldrig få bli mamma. Hör ni det alla eneriger i universum, Gud eller vem det nu är som bestämmer?! Det räcker nu - låt mig få bli mamma!!