I mitt senaste inlägg skrev jag att jag började känna värk i livmoderstrakten. Jag ville inte hoppas för mycket, men värken fortsatte och blev mer intensiv. Fredag kväll kunde jag knappt somna för jag hade så ont. Eftersom det var exakt som de gånger jag varit gravid var jag (mot min vilja) vid det laget helt övertygad om att jag var gravid.
Eftersom jag tog progesteron i form av Lutinus visste jag ändå att jag inte kunde vara helt säker, men jag valde mer eller mindre att ignorera det. De gånger jag varit gravid har varit vid ostimulerat FET, men jag tänkte att hur stor skillnad kan det vara vid ett stimulerat ET...?
Lördag kväll började jag känna mig lite "tom" i livmodern, vilket gjorde mig lite orolig. Men söndag morgon värkte det igen och jag var åter inne på gravidbanan. Men söndag eftermiddag fick jag en känsla... svårt att säga vad, men jag bara kände att jag var tvungen att gå på toa och kolla. Och mycket riktigt... svagt blodfärgat på pappret.
Måndag och td och blodet forsade. Ville inte ta det där jäkla testet, men jag vet ju att sjukhuset vill att man gör det ändå. Det var som att doppa testet i hallonsaft. Klart som fan att det inte skulle vara positivt med den blödningen. Och nej... inte det minsta positivt.
Om jag inte hade fått den där värken hade jag nog tagit det hyffsat. Förmodligen tjurat lite och tyckt att livet var väldigt orättvist. Men eftersom värken kom och jag började tro att jag var gravid så blev det så mycket värre. Jag kröp ihop i min mans famn och grät och var arg på min kropp. Varför signalerade den gravid om den inte var det?! Jävla progesteron! Jag ska ALDRIG mer tro på min kropps signaler... aldrig, aldrig, aldrig!
Igår kändes det bättre. Livet går vidare om än på ett annat sätt än jag hade hoppats. Jag försökte se fram emot nya försök, men sedan ringde min syster igår kväll. Vår bror väntar sitt tredje barn på kort tid... Suck… Jag är glad för deras skull, men samtidigt så ledsen för vår.
onsdag 3 april 2013
torsdag 28 mars 2013
Tredje inlägget idag! Jag borde verkligen inte, men ändå sitter jag här och skriver.
Bara för att jag skrev i morse att jag mer eller mindre hade gett upp eftersom jag inte kände någonting, så började jag känna något efter det. Det är förmodlingen ingenting, men lika glatt börjar den naiva och förhoppningsfulla delen av mig att hoppas.
Det trycker och ömmar från livmodersområdet och jag känner mig svullen. Det är definitivt inte mensvärk, men kan ju lika gärna komma av Lutinusen.
Vet inte varför jag ens bemödar mig om att analysera och fundera. Blir trött på mig själv. Men tack och lov att jag har den här bloggen så jag kan babbla på. Fram och tillbaka och fram och tillbaka igen. Samma jäkla dravel och dividerande, men jag behöver det. Oavsett hur många som läser eller inte läser.
Det är lätt att känna sig lite sjuk i huvudet när man analyserar allt man skriver, men jag skriver för att må bättre. Och det fungerar!
Bara för att jag skrev i morse att jag mer eller mindre hade gett upp eftersom jag inte kände någonting, så började jag känna något efter det. Det är förmodlingen ingenting, men lika glatt börjar den naiva och förhoppningsfulla delen av mig att hoppas.
Det trycker och ömmar från livmodersområdet och jag känner mig svullen. Det är definitivt inte mensvärk, men kan ju lika gärna komma av Lutinusen.
Vet inte varför jag ens bemödar mig om att analysera och fundera. Blir trött på mig själv. Men tack och lov att jag har den här bloggen så jag kan babbla på. Fram och tillbaka och fram och tillbaka igen. Samma jäkla dravel och dividerande, men jag behöver det. Oavsett hur många som läser eller inte läser.
Det är lätt att känna sig lite sjuk i huvudet när man analyserar allt man skriver, men jag skriver för att må bättre. Och det fungerar!
Påsktåg och panik
Sitter på jobbet och ser genom fönstret att en skara med små påskkärringar och några vuxna går in i huset. Suck... jag vet att det nog bara är en tidsfråga innan de kommer till mig. Och mycket riktigt, ca 10 min senare hör jag dem på mitt våningsplan. Glada i hågen går de runt till kontoren och ropar Glad Påsk! Mina kollegor tjoar glatt, men jag känner bara hur paniken väller upp och pulsen höjs.
Jag älskar barn, jag gör verkligen det. Men i det här läget finns det inget som är jobbigare än just små söta barn. Men det finns ingenstans att ta vägen. Vägen ut är förbi dem, så jag får helt enkelt sitta kvar. De är jättesöta när de dyker upp med sina målade rosiga kinder, fräknar och hucklen. Jag får godis och en teckning och skrattar och vinkar till dem. That´s what I do... I fake it.
Alla som inte har kämpat för att få barn skulle nog tycka det här var hur skruvat som helst. Men alla ni som kämpar förstår nog. Det har just gått upp för en att man troligtvis misslyckats ännu en gång och det sista man vill bli påmind om är hur underbara barn är. Andras barn... inte mina, för jag har inte lyckats få några.
Jag insåg igår kväll när jag skulle sova att drömmen om att leva familjeliv med min man nu känns så avlägsen att jag på sätt och vis inte ens förväntar mig att komma dit. Jätteskum känsla, eftersom jag ändå tror att vi kommer att lyckas. Men när man drömt om något så många år känns det nästan overkligt att man kommer att komma dit en dag. It's just a dream... liksom.
Jag älskar barn, jag gör verkligen det. Men i det här läget finns det inget som är jobbigare än just små söta barn. Men det finns ingenstans att ta vägen. Vägen ut är förbi dem, så jag får helt enkelt sitta kvar. De är jättesöta när de dyker upp med sina målade rosiga kinder, fräknar och hucklen. Jag får godis och en teckning och skrattar och vinkar till dem. That´s what I do... I fake it.
Alla som inte har kämpat för att få barn skulle nog tycka det här var hur skruvat som helst. Men alla ni som kämpar förstår nog. Det har just gått upp för en att man troligtvis misslyckats ännu en gång och det sista man vill bli påmind om är hur underbara barn är. Andras barn... inte mina, för jag har inte lyckats få några.
Jag insåg igår kväll när jag skulle sova att drömmen om att leva familjeliv med min man nu känns så avlägsen att jag på sätt och vis inte ens förväntar mig att komma dit. Jätteskum känsla, eftersom jag ändå tror att vi kommer att lyckas. Men när man drömt om något så många år känns det nästan overkligt att man kommer att komma dit en dag. It's just a dream... liksom.
Börjar inse att det nog inte gått vägen
Jag försöker att vara ganska avslappnad den här gången, men samtidigt arbetar mitt medvetande i bakgrunden hela tiden på att försöka hitta tecken på en graviditet. Ibland ploppar det upp smågrejor, med eftersom jag hatar att lura mig själv måste jag krasst inse att det med största säkerhet är kört.
De gånger jag varit gravid har det varit SÅ tydligt. Ingenting är tydligt den här gången. Visserligen ingen mer mensvärk, men å andra sidan inte så mycket annat heller. Jag får värk ner mot ljumskarna ibland, vilket skulle kunna vara ett positivt tecken, men nej... det brukar göra betydligt mer ont.
Jag skrev igår att huden försämrats drastiskt de senaste dagarna, men idag är den fin igen. Inga mer finnar och plitor på väg utan de har mer eller mindre försvunnit. Och inget på bröstet heller. Varken är eller har varit.
Eftersom jag inte har ett enda sannolikt tecken, så måste jag mer eller mindre ge upp. Svårt för både hjärnan och hjärtat att göra det, men då blir jag hellre positivt överraskad om jag har fel.
Och även om jag skriver att jag mer eller mindre har gett upp, så sitter jag givetvis ändå här och hoppas. Så jag skriver delvis detta för att få mig själv att inse fakta. Det finns i dagsläget inga som helst tecken på en graviditet. Även om jag aldrig blivit gravid i en stimulerad cykel förut, så tycker jag ändå att jag borde märkt något med tanke på hur tydligt det varit de andra gångerna.
Så nej... får nog ställa in mig på att jag börjar blöda inom några dagar. 4 dagar kvar till td, men troligtvis dags för mens inom 1-2 dagar.
Glad Påsk på er allihop!! Jag tänker definitivt äta alldeles för mycket godis, och skölja ner det med ett stort glas vin när blödningen kommer.
De gånger jag varit gravid har det varit SÅ tydligt. Ingenting är tydligt den här gången. Visserligen ingen mer mensvärk, men å andra sidan inte så mycket annat heller. Jag får värk ner mot ljumskarna ibland, vilket skulle kunna vara ett positivt tecken, men nej... det brukar göra betydligt mer ont.
Jag skrev igår att huden försämrats drastiskt de senaste dagarna, men idag är den fin igen. Inga mer finnar och plitor på väg utan de har mer eller mindre försvunnit. Och inget på bröstet heller. Varken är eller har varit.
Eftersom jag inte har ett enda sannolikt tecken, så måste jag mer eller mindre ge upp. Svårt för både hjärnan och hjärtat att göra det, men då blir jag hellre positivt överraskad om jag har fel.
Och även om jag skriver att jag mer eller mindre har gett upp, så sitter jag givetvis ändå här och hoppas. Så jag skriver delvis detta för att få mig själv att inse fakta. Det finns i dagsläget inga som helst tecken på en graviditet. Även om jag aldrig blivit gravid i en stimulerad cykel förut, så tycker jag ändå att jag borde märkt något med tanke på hur tydligt det varit de andra gångerna.
Så nej... får nog ställa in mig på att jag börjar blöda inom några dagar. 4 dagar kvar till td, men troligtvis dags för mens inom 1-2 dagar.
Glad Påsk på er allihop!! Jag tänker definitivt äta alldeles för mycket godis, och skölja ner det med ett stort glas vin när blödningen kommer.
onsdag 27 mars 2013
RD 10
Rd 10 idag... tror jag... om man räknar insättningsdagen som rd 1.
Det är väldigt svårt att känna någonting den här gången eftersom jag tar Lutinus som sätter igång en massa hormonreaktioner i kroppen. Men jag har börjat misströsta faktiskt... Kände en svag mensantydning i förrgår, betydligt mer igår. Det enda som lättar upp är att det var ganska mycket mensvärk igår och så tidigt brukar jag inte få så mycket mensvärk. Men å andra sidan - vad är tidigt? När är "normalt" att få mens efter en stimulering? Om jag räknar uttaget som äl, då skulle jag fått utslag på stickan en eller två dagar tidigare i en normal cykel. Då är det dags för mens på fredag eller lördag. Td är på måndag.
Om jag ska vara ärlig så har jag inte så mycket symtom, och så har jag haft mensvärk. Så hoppet är inte stort. Om jag letar positiva tecken så har hyn försämrats märkbart de senaste dagarna. Den var redan illa från hormoninjektioner och Lutinus, men blivit värre. Men det kan ju bara bero på att hormonnvåerna stigit i kroppen ju mer Lutinus jag tagit (om det fungerar så).
Det andra "positiva tecknet" är att min urin blivit märkbart gulare. Men som ni märker så tar jag i när jag letar positiva tecken... De gånger jag varit gravid har kroppen tydligt skrikit det till mig vid det här laget, och det gör den inte nu. Å andra sidan är allt ömt och svullet av Lutinusen så det går inte att skilja den ena känslan från den andra.
Slutspekulerat för idag... Nu går jag på möte istället.
Det är väldigt svårt att känna någonting den här gången eftersom jag tar Lutinus som sätter igång en massa hormonreaktioner i kroppen. Men jag har börjat misströsta faktiskt... Kände en svag mensantydning i förrgår, betydligt mer igår. Det enda som lättar upp är att det var ganska mycket mensvärk igår och så tidigt brukar jag inte få så mycket mensvärk. Men å andra sidan - vad är tidigt? När är "normalt" att få mens efter en stimulering? Om jag räknar uttaget som äl, då skulle jag fått utslag på stickan en eller två dagar tidigare i en normal cykel. Då är det dags för mens på fredag eller lördag. Td är på måndag.
Om jag ska vara ärlig så har jag inte så mycket symtom, och så har jag haft mensvärk. Så hoppet är inte stort. Om jag letar positiva tecken så har hyn försämrats märkbart de senaste dagarna. Den var redan illa från hormoninjektioner och Lutinus, men blivit värre. Men det kan ju bara bero på att hormonnvåerna stigit i kroppen ju mer Lutinus jag tagit (om det fungerar så).
Det andra "positiva tecknet" är att min urin blivit märkbart gulare. Men som ni märker så tar jag i när jag letar positiva tecken... De gånger jag varit gravid har kroppen tydligt skrikit det till mig vid det här laget, och det gör den inte nu. Å andra sidan är allt ömt och svullet av Lutinusen så det går inte att skilja den ena känslan från den andra.
Slutspekulerat för idag... Nu går jag på möte istället.
måndag 18 mars 2013
Ruvar, ruvar, ruvar
Igår var det dags för ET! Av 15 utplockade ägg hade 9 st blivit befruktade och 4 av dem utvecklades som de skulle. Så ett åkte in i livmodern och 3 gick till frysen. Egentligen kände jag mig hemskt besviken över att få så få till frysen, men det var inte det jag ville fokusera på igår. Personalen tyckte att 3 till frysen var ett bra resultat, men jag jämför med förra gången. Då gick 11 till frysen.
Men, men... det spelar ingen roll, eller snarare så kan jag inte påverka det. Nu är det fullt fokus på att ruva på mitt lilla ägg i magen. Hoppas det tar sig!! Ruvar, ruvar, ruvar... och hoppas, hoppas, hoppas...!
Men, men... det spelar ingen roll, eller snarare så kan jag inte påverka det. Nu är det fullt fokus på att ruva på mitt lilla ägg i magen. Hoppas det tar sig!! Ruvar, ruvar, ruvar... och hoppas, hoppas, hoppas...!
lördag 16 mars 2013
ET imorgon!!
Har varit lite dålig på att uppdatera vad som hänt sedan mensen satte igång, men så här har det gått.
Började med Gonal-F på mensen 3:e dag och gjorde VUL fem dagar senare. Då hade jag ungefär 12 ägg. Lättstimulerad den här gången med, vilket jag är glad över! Fick ny tid för VUL två dagar senare, vilket var i onsdags. Då var jag uppe i 15 ägg och fick sluta med Gonal-F. I fredags plockade jag ut äggen och det blev mycket riktigt 15 ägg. Jätteglad för att jag är så lättstimulerad med tanke på att jag bara har en äggstock. 15 ägg den här gången och 21 ägg förra gången - bra jobbat äggstock! :)
Så imorgon söndag är det dags för ET! Ska bli underbart att börja igen. Jag hoppas att många av äggen befruktats, men framförallt att jag blir gravid igen. Hur underbart, och skrämmande, vore inte det...!? Jag försöker ha lagom förhoppningar. Bara för att jag lyckats bli gravid de två senaste försöken är det ju ingen garanti att jag lyckas nu. Men åååh, vad jag vill!! Men, men... det viktigaste är ju att lyckas någon gång - och att få min underbara och efterlängtade bebis!!
Nu när det är dags för försök igen är det helt ofrånkomligt att tänka på året som gått. Om exakt en vecka är det ett år sedan vi gjorde det försök som ledde till vår första graviditet. Herregud vad vi varit med om det här året egentligen. Två bebisar som dött i magen är helt sjukt och obegripligt... hur sjutton har jag tagit mig igenom det? Man kan ju undra... Men hoppet om att få vår bebis till slut håller mig uppe!
Tack ni som läser bloggen och håller tummarna för mig! Det stärker!!
Började med Gonal-F på mensen 3:e dag och gjorde VUL fem dagar senare. Då hade jag ungefär 12 ägg. Lättstimulerad den här gången med, vilket jag är glad över! Fick ny tid för VUL två dagar senare, vilket var i onsdags. Då var jag uppe i 15 ägg och fick sluta med Gonal-F. I fredags plockade jag ut äggen och det blev mycket riktigt 15 ägg. Jätteglad för att jag är så lättstimulerad med tanke på att jag bara har en äggstock. 15 ägg den här gången och 21 ägg förra gången - bra jobbat äggstock! :)
Så imorgon söndag är det dags för ET! Ska bli underbart att börja igen. Jag hoppas att många av äggen befruktats, men framförallt att jag blir gravid igen. Hur underbart, och skrämmande, vore inte det...!? Jag försöker ha lagom förhoppningar. Bara för att jag lyckats bli gravid de två senaste försöken är det ju ingen garanti att jag lyckas nu. Men åååh, vad jag vill!! Men, men... det viktigaste är ju att lyckas någon gång - och att få min underbara och efterlängtade bebis!!
Nu när det är dags för försök igen är det helt ofrånkomligt att tänka på året som gått. Om exakt en vecka är det ett år sedan vi gjorde det försök som ledde till vår första graviditet. Herregud vad vi varit med om det här året egentligen. Två bebisar som dött i magen är helt sjukt och obegripligt... hur sjutton har jag tagit mig igenom det? Man kan ju undra... Men hoppet om att få vår bebis till slut håller mig uppe!
Tack ni som läser bloggen och håller tummarna för mig! Det stärker!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)