Ikväll ska jag iväg och träffa mina arbetskamrater på en liten julavslutning. Jag har inte träffat dem på nästan tre månader eftersom jag varit sjukskriven. Det kommer att bli en pärs att köra de 25 minuter det tar att komma dit och orka sitta uppe och vara social en liten stund, men det får det vara värt.
Man blir så himla isolerad när man bara är hemma och det är skittrist. Förhoppningsvis ska jag börja jobba 25 % i januari och även om det kommer att bli obeskrivligt jobbigt så ser jag fram emot det. Tänk att få en liv igen! Man tröttnar fort på att ligga i sängen och titta på tv, något som jag egentligen gillar att göra.
Jag mätte min mage idag och nu är den dryga metern runt om. Jag mäter inte på någon vetenskapligt sätt, utan bara på mitt eget lilla vis. Jag mäter där jag är som rundast runt om helt enkelt. Jag började mäta för kanske 5 veckor sedan och då var jag 93 cm runt om. Så nog växer magen!
onsdag 18 december 2013
tisdag 17 december 2013
v. 20 + 6
Det är så härligt att känna att graviditeten löper på! Tog en skärmdump från Familjeliv och jag har nu gått drygt halva tiden! Jippi!! Det känns lite overkligt att se bebismarkören halvvägs… De två andra graviditeterna kom jag ju inte så här långt så det är en annorlunda syn.
Bebisen lever rövare i magen och det är verkligen en liten livlig krabat där inne. Jag var hos barnmorskan i förra veckan och vi lyssnade på hjärtljud. Barnmorskan hade fullt upp med att hänga med i svängarna eftersom bebisen sprattlade runt så mycket. Men fina hjärtljud var det! Jag känner bebisens sparkar och rörelser tydligt nu och det är jättefestligt, men samtidigt lite obehagligt. Det är en lite läbbig känsla när det "blubbar" till i magen, men samtidigt fnissar jag och tycker det är härligt att den lever och verkar må bra.
Idag bokade vi ett nytt ultraljud i v. 25. Förhoppningsvis kan de se könet ordentligt nästa gång. På RUL verkade det ju som det var en pojke, så det ska bli spännande att se om det blir bekräftat eller ändrat nästa gång. Vi är så nyfikna och vill veta! 8 januari är det dags för ultraljudet, så snart får vi kanske veta…
söndag 8 december 2013
Tankar på det som varit
Jag var inne på Familjeliv och läste igenom några gamla inlägg jag gjort. Framförallt på ivf-trådar eftersom det är det mitt liv kretsat kring de senaste åren.
Vilken resa jag har gjort… Jag blev plötsligt så medveten och så påmind om allt jag varit med om. Och jag står fortfarande upp. Och så slog det mig vilken kamp jag delat/delar med så många av er där ute. Hjälp… Så starka vi är - håller ni inte med?
Vi har kämpat med sprutor, hormoner, undersökningar, negativa graviditetstest, missfall, ofostriga graviditeter, missed abortions, misslyckade stimuleringar, hopp, förtvivlan, längtan... och en massa gråt och smärta. Folk runt omkring oss som inte har varit med om detta kommer aldrig att förstå… Aldrig. De kommer aldrig att förstå hur det mest naturliga i hela världen kan bli en sådan kamp och den kraft det krävs för att gång på gång klara att resa sig efter att ha blivit omkullknuffad om och om igen. Tills man till slut undrar vad som blivit av den person man en gång var och om man någonsin kommer att vara helt lycklig igen. Och om det till slut är värt det… Och ändå inte ge upp.
I've been to hell and back… flera gånger. Och nu sitter jag här med magen i vädret i v. 19 och håller tummarna på att min kamp snart är över. Men jag tänker på alla er där ute som fortfarande är mitt uppe i det… eller i början… eller ni som känner att det är dags att släppa kampen och leva vidare utan barn. Jag känner med er allihopa. I've been there… i alla skeden. Ni har min tröst, min sympati och mina lyckönskningar.
Kram till er alla.
Vilken resa jag har gjort… Jag blev plötsligt så medveten och så påmind om allt jag varit med om. Och jag står fortfarande upp. Och så slog det mig vilken kamp jag delat/delar med så många av er där ute. Hjälp… Så starka vi är - håller ni inte med?
Vi har kämpat med sprutor, hormoner, undersökningar, negativa graviditetstest, missfall, ofostriga graviditeter, missed abortions, misslyckade stimuleringar, hopp, förtvivlan, längtan... och en massa gråt och smärta. Folk runt omkring oss som inte har varit med om detta kommer aldrig att förstå… Aldrig. De kommer aldrig att förstå hur det mest naturliga i hela världen kan bli en sådan kamp och den kraft det krävs för att gång på gång klara att resa sig efter att ha blivit omkullknuffad om och om igen. Tills man till slut undrar vad som blivit av den person man en gång var och om man någonsin kommer att vara helt lycklig igen. Och om det till slut är värt det… Och ändå inte ge upp.
I've been to hell and back… flera gånger. Och nu sitter jag här med magen i vädret i v. 19 och håller tummarna på att min kamp snart är över. Men jag tänker på alla er där ute som fortfarande är mitt uppe i det… eller i början… eller ni som känner att det är dags att släppa kampen och leva vidare utan barn. Jag känner med er allihopa. I've been there… i alla skeden. Ni har min tröst, min sympati och mina lyckönskningar.
Kram till er alla.
onsdag 27 november 2013
Frisk liten bebis på RUL
Det är så svårt att greppa, men jag är fortfarande gravid! Inget har gått fel än den här gången och i måndags var vi på RUL. Då var jag i v. 17+6 och vårt beräknade förlossningsdatum är den 29 april 2014. Det verkar som det är en liten pojke, vilket har gjort mig och maken helt förbryllade. Vi har ju inget bra förslag på pojknamn!
Haha… kära bekymmer i en sådan här lycklig tid! Kan det vara möjligt att vi blir föräldrar i april…?! Magen börjar bli rund och fin så visst verkar det lovande. :)
Haha… kära bekymmer i en sådan här lycklig tid! Kan det vara möjligt att vi blir föräldrar i april…?! Magen börjar bli rund och fin så visst verkar det lovande. :)
onsdag 28 augusti 2013
tisdag 27 augusti 2013
Det omöjliga har hänt... gravid på naturlig väg!!
Jag förstår ingenting... INGENTING...!! Här går man och väntar på att få göra ett nytt FET om ett par veckor och så är jag gravid?!
Min äl den här cykeln var något i hästväg. Jag hade så ont och var så uppsvälld! I allt det började jag "läsa gravidsymtom" fast jag inte ens hade haft äl ännu. Äl-värken och sekretet höll på i säkert 1,5 vecka och det blev inte så att jag testade med äl-sticka. Jag märkte ändå när jag det verkade som det var dags "på riktigt" och mycket riktigt avtog sekretet någon dag senare.
Kroppen fortsatte att bete sig "hormonigt" och jag gick och fantiserade om graviditet från och till fast jag visste att det var alldeles för tidigt. Men jag trodde egentligen aldrig att jag var gravid på riktigt! Jag menar... efter fyra års kämpande kändes det alldeles för osannolikt.
Några dagar innan jag trodde att mensen skulle komma (jag visste ju inte säkert eftersom jag inte testat med äl-sticka, men kunde gissa på ett ungefär) så började jag få vissa gravidliknande symtom, men samtidigt var andra saker som normalt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg hade jag bestämt mig för att inte tro på min kropps signaler längre, så gravid kunde jag inte vara. Men motvilligt smög sig hoppet in hos mig när symtom som illamående och orolig mage, samt dålig smak i munnen började komma. Och inget blod i sikte. Kunde det vara möjligt?
I lördags trodde jag att BIM var och då skulle jag ha en tjejmiddag på kvällen. Jag ville inte riskera att dricka alkohol gravid så jag bestämde mig för att testa den morgonen. I det läget kunde jag inte hitta någon annan förklaring än att jag var gravid med tanke på hur jag mådde, men det kunde ju inte vara möjligt...?!
Jodå, två graviditetstest visade positivt den morgonen och igår tog jag ett digitalt som visade Gravid +3 veckor.
Vi är minst sagt chockade, men oerhört glada!!
Min äl den här cykeln var något i hästväg. Jag hade så ont och var så uppsvälld! I allt det började jag "läsa gravidsymtom" fast jag inte ens hade haft äl ännu. Äl-värken och sekretet höll på i säkert 1,5 vecka och det blev inte så att jag testade med äl-sticka. Jag märkte ändå när jag det verkade som det var dags "på riktigt" och mycket riktigt avtog sekretet någon dag senare.
Kroppen fortsatte att bete sig "hormonigt" och jag gick och fantiserade om graviditet från och till fast jag visste att det var alldeles för tidigt. Men jag trodde egentligen aldrig att jag var gravid på riktigt! Jag menar... efter fyra års kämpande kändes det alldeles för osannolikt.
Några dagar innan jag trodde att mensen skulle komma (jag visste ju inte säkert eftersom jag inte testat med äl-sticka, men kunde gissa på ett ungefär) så började jag få vissa gravidliknande symtom, men samtidigt var andra saker som normalt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg hade jag bestämt mig för att inte tro på min kropps signaler längre, så gravid kunde jag inte vara. Men motvilligt smög sig hoppet in hos mig när symtom som illamående och orolig mage, samt dålig smak i munnen började komma. Och inget blod i sikte. Kunde det vara möjligt?
I lördags trodde jag att BIM var och då skulle jag ha en tjejmiddag på kvällen. Jag ville inte riskera att dricka alkohol gravid så jag bestämde mig för att testa den morgonen. I det läget kunde jag inte hitta någon annan förklaring än att jag var gravid med tanke på hur jag mådde, men det kunde ju inte vara möjligt...?!
Jodå, två graviditetstest visade positivt den morgonen och igår tog jag ett digitalt som visade Gravid +3 veckor.
Vi är minst sagt chockade, men oerhört glada!!
onsdag 3 april 2013
Bättre lycka nästa gång
I mitt senaste inlägg skrev jag att jag började känna värk i livmoderstrakten. Jag ville inte hoppas för mycket, men värken fortsatte och blev mer intensiv. Fredag kväll kunde jag knappt somna för jag hade så ont. Eftersom det var exakt som de gånger jag varit gravid var jag (mot min vilja) vid det laget helt övertygad om att jag var gravid.
Eftersom jag tog progesteron i form av Lutinus visste jag ändå att jag inte kunde vara helt säker, men jag valde mer eller mindre att ignorera det. De gånger jag varit gravid har varit vid ostimulerat FET, men jag tänkte att hur stor skillnad kan det vara vid ett stimulerat ET...?
Lördag kväll började jag känna mig lite "tom" i livmodern, vilket gjorde mig lite orolig. Men söndag morgon värkte det igen och jag var åter inne på gravidbanan. Men söndag eftermiddag fick jag en känsla... svårt att säga vad, men jag bara kände att jag var tvungen att gå på toa och kolla. Och mycket riktigt... svagt blodfärgat på pappret.
Måndag och td och blodet forsade. Ville inte ta det där jäkla testet, men jag vet ju att sjukhuset vill att man gör det ändå. Det var som att doppa testet i hallonsaft. Klart som fan att det inte skulle vara positivt med den blödningen. Och nej... inte det minsta positivt.
Om jag inte hade fått den där värken hade jag nog tagit det hyffsat. Förmodligen tjurat lite och tyckt att livet var väldigt orättvist. Men eftersom värken kom och jag började tro att jag var gravid så blev det så mycket värre. Jag kröp ihop i min mans famn och grät och var arg på min kropp. Varför signalerade den gravid om den inte var det?! Jävla progesteron! Jag ska ALDRIG mer tro på min kropps signaler... aldrig, aldrig, aldrig!
Igår kändes det bättre. Livet går vidare om än på ett annat sätt än jag hade hoppats. Jag försökte se fram emot nya försök, men sedan ringde min syster igår kväll. Vår bror väntar sitt tredje barn på kort tid... Suck… Jag är glad för deras skull, men samtidigt så ledsen för vår.
Eftersom jag tog progesteron i form av Lutinus visste jag ändå att jag inte kunde vara helt säker, men jag valde mer eller mindre att ignorera det. De gånger jag varit gravid har varit vid ostimulerat FET, men jag tänkte att hur stor skillnad kan det vara vid ett stimulerat ET...?
Lördag kväll började jag känna mig lite "tom" i livmodern, vilket gjorde mig lite orolig. Men söndag morgon värkte det igen och jag var åter inne på gravidbanan. Men söndag eftermiddag fick jag en känsla... svårt att säga vad, men jag bara kände att jag var tvungen att gå på toa och kolla. Och mycket riktigt... svagt blodfärgat på pappret.
Måndag och td och blodet forsade. Ville inte ta det där jäkla testet, men jag vet ju att sjukhuset vill att man gör det ändå. Det var som att doppa testet i hallonsaft. Klart som fan att det inte skulle vara positivt med den blödningen. Och nej... inte det minsta positivt.
Om jag inte hade fått den där värken hade jag nog tagit det hyffsat. Förmodligen tjurat lite och tyckt att livet var väldigt orättvist. Men eftersom värken kom och jag började tro att jag var gravid så blev det så mycket värre. Jag kröp ihop i min mans famn och grät och var arg på min kropp. Varför signalerade den gravid om den inte var det?! Jävla progesteron! Jag ska ALDRIG mer tro på min kropps signaler... aldrig, aldrig, aldrig!
Igår kändes det bättre. Livet går vidare om än på ett annat sätt än jag hade hoppats. Jag försökte se fram emot nya försök, men sedan ringde min syster igår kväll. Vår bror väntar sitt tredje barn på kort tid... Suck… Jag är glad för deras skull, men samtidigt så ledsen för vår.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)