Hantera sorgen... hur då?

Nu har det gått en dryg månad sedan det andra MA. Folk frågar mig hur jag mår och jag svarar: Jag har ingen aning.

Jag går hos en kurator som jag träffat två gånger nu. Det känns bra att prata om det som hänt och hon har vettiga och relevanta frågor och kommentarer. När jag var där första gången hade jag stängt av nästan helt. Jag hade skjutit bort sorgen och så fort tankarna kom skyndade jag mig att tänka på något annat. Det gick av sig självt till slut. Resultatet blev orolig sömn, huvudvärk och svårigheter att hålla isär vad som hänt på riktigt och vad jag drömt eller helt enkelt bara hittat på.

Kuratorn betonade att det jag går igenom är en stor och jobbig händelse och att jag behöver tillåta mig att sörja. Jag har förlorat två barn och det vore konstigt att inte sörja. Och efter det har jag öppnat upp mig för sorgen. Men det är hemskt om jag ska vara ärlig. Visst förstår jag att jag kommer att må bättre av det, men jag vet inte hur jag ska hantera alla känslor som kommer. Det gör ont... det gör så förbannat jävla ont och jag orkar inte. Jag orkar inte hålla mig själv uppe mer. Men det finns ju inget alternativ. Det är bara att fortsätta, att hålla sig uppe och kämpa på. Vad ska man annars göra?!?

Jag är trött på att gå till jobbet och fokusera på andra saker. Det är viktiga saker på jobbet, jag vet det. Men de är samtidigt helt oviktiga i sammanhanget. Jag lägger en massa energi på att lösa andra saker, och mindre tid på mig själv och mina problem. Jag är trött på att nedprioritera mig själv och känner: men jag då?! Samtidigt är det jag själv som väljer att gå till jobbet, så det är ju mitt eget fel. Men det är ju ingen annan som gör mitt jobb när jag är borta. En massa saker skulle falla och många människor skulle bli påverkade och deras arbete köra fast. Så jag går till jobbet... konsekvenserna av att inte gå känns för stora. Fast konsekvenserna för mig själv och mitt psyke blir större.

Men å andra sidan... vad skulle jag göra hemma? Bara sörja? Vad gör det för skillnad och hur sunt är det? Det är det här som är mitt dilemma. Det är bra att följa rutiner så att man inte fastnar i sin sorg. Samtidigt tar jobbet bort så mycket tid och energi som jag istället kunde lagt på att hela mig själv. Just nu ägnar jag dagarna åt att göra situationen så bra som möjligt för alla andra, men inte mig själv.

Det känns som jag saknar redskap för att hantera alla känslor. Vart ska jag göra av dem? När det är som värst och det värker i både kroppen och själen - vad gör man då? Bara står ut? Fast det känns som man inte ska klara det?

Jag tar ett glas vin, eller rättare sagt; minst två just nu för att hantera det. Det är förmodligen inte optimalt, men vad fan ska jag göra när det känns som det gör så ont att man ska dö? Om jag har ont i huvudet tar jag en Alvedon, så nu när jag har ont i själen tar jag ett glas vin. Inget av dem läker, men båda två dämpar det onda. Så ser jag det, och jag vet inget annat sätt.

Rörigt inlägg... rörigt liv... Har fortfarande svårt att hålla isär vad som hänt i verkligheten och vad jag inbillat mig. Har dålig koll, tappar ord och är inte med. Jag håller mig uppe just nu tack vare julledigheten som närmar sig. Bara några dagar till att härda ut, sedan är jag ledig i två veckor.

Längtan efter att vara normal

Jag tillhör alltid undantagen... Om något normalt sett är på ett sätt, så tillhör jag oftast de där andra procenten som är ovanliga. De som inte är som det brukar, fast å andra sidan aldrig riktigt, riktigt illa.

Urinvägsinfektioner är inget ovanligt, men i mitt fall visade sig återkommande urinvägsinfektioner som barn vara en deformerad och trasig njure. Jag fick ta bort njuren eftersom den gjorde mig sjuk.

Skolios är en ganska vanlig ryggsjukdom hos tonårstjejer, men i mitt fall var det så illa att jag behövde behandling.

Min mens kom inte riktigt tillbaka efter att jag slutade med p-pillren när jag var 17 år, men ingen gynekolog reagerade på att det lät ovanligt. Mens kan bli oregelbunden och i viss fall bara komma lite då och då som hos mig. 10 år senare upptäcktes en 30 cm stor massa som man trodde var en cysta på min ena äggstock. Oddsen för att få det i min ålder var jättesmå. Cystan visade sig sedan vara en tumör, vilket också var väldigt ovanligt. Jag fick beskedet att i min ålder och med mina symtom så var oddsen mycket små att den var något annat än godartad, men så klart visade resultaten att så inte var fallet. Det var en borderlinetumör, vilket är en tumör som är något mellan godartad och elakartad. Tumör, äggstock och äggledare togs bort och jag lever med en förhöjd risk att få en tumör även på den andra äggstocken. Jag går på regelbundna kontroller, men får jag en till är drömmen om barn över.

De flesta människor kan bli gravida på naturlig väg, men inte jag. De flesta människors bebisar överlever i magen, inte mina. De flesta bebisar som inte klarar sig kommer ut i form av missfall, men inte mina.

Så... gnället är nu officiellt över. Det finns så klart människor som har det betydligt mycket värre än mig. Det finns de som är dödligt sjuka, de som svälter och de som inte lyckas bli gravida ens genom ivf. Jag vet det. Jag vet allt det där. Men jag önskar ändå att jag kunde få vara lite "normal" ett tag... bara lite jävla normal någon gång. Bara liiiiite normal och bli gravid, få barn och leva Svensson-liv. Jag är trött på att vara ovanlig och speciell. Det räcker nu. Punkt!

MA igen...

Helt overkligt...

Eftersom vi fick ett missed abortion vid förra graviditeten var jag lite extra nojig den här gången. Efter att VUL såg bra ut i v. 9 så bokade jag ett till i v. 14. Jag ville se att bebisen levde efter de första kritiska 12 veckorna.

Undersökningen gick först bra, läkaren kände på livmodern och sa att storleken verkade stämma med hur långt jag var i graviditeten (v. 13+5). Men när ultraljudet kom upp på skärmen och jag såg vår fina bebis och dess hjärta, tog det inte många sekunder förrän jag såg att hjärtat inte slog och att bebisen inte rörde sig. Jag tror både jag och min man höll andan de få sekunder det tog innan läkaren frågade: "Hur långt var det ni sa att du var gången?". Jag slog händerna för ansiktet och sa: "Den är för liten och hjärtat slår inte! Hur är det MÖJLIGT?!".

V. 11+0 visade storleken och inget hjärtaktivitet... Andra MA på ett halvår och jag är trasig... Visst är det lite lättare att hantera det denna gången eftersom vi varit med om det tidigare, men samtidigt är vi helt färdiga. Jag orkar inte gråta hela tiden, men sorgen är tung i kroppen.

Nu är det en vecka sedan jag skrapades och jag försöker se att varje dag som går är en dag närmare nästa graviditet. För visst har vi hopp i allt elände. Har det gått att bli gravid två gånger så kan jag ju uppenbarligen bli det. Och någon gång måste väl bebisen överleva...!?!

Nu blir det några månaders väntan på nästa stimulering. Äggen är slut i frysen så nu går vi in på IVF-omgång 2. Hade jag fått välja skulle jag gjort ett nytt försök idag. Men jag tror att det är tur att jag inte får välja faktiskt... Jag behöver en paus. Jag har varit gravid totalt sex månader det här året, förlorat två bebisar och gått igenom två skrapningar. Varken fysiskt eller psykiskt är jag redo för att försöka igen. Jag måste försöka lappa ihop mig själv så gott det går och försöka komma tillbaka.

VUL 4 okt

Den här suddiga lilla saken är min bebis!! 8 veckor och 3 dagar gammal!! Igår fick vi se ett fint tickande hjärta och vi är jättelyckliga!! Vi försöker fortfarande hålla fötterna på jorden eftersom vi vet av erfarenhet att det kan gå snett även efter detta, men ett lyckosteg på vägen är det. :)

Zzzz.......

Äääär såååå trööööött... Zzzz... Ja, nu har gravidititetströttheten satt in i alla fall. Det positiva är att det inte är svårt att somna på kvällarna i alla fall... eller typ när som helst. Skulle gärna sova majoriteten av dagen, men det funkar liksom inte med resten av mitt liv.

Illamåendet gjorde entré samtidigt, men det är än så länge på en "ok" nivå.

Jag ringde till sjukhuset idag för att prata om min lilla rosa blödning förra veckan. De tyckte inte att jag behövde komma in och kolla upp det, utan sa att det var ganska sannolikt att det var kopplat till att vi hade haft sex dagen innan. Givetvis kan de inte garantera något, men jag nöjer mig med det svaret så länge. Jag ska ju ändå på VUL om drygt två veckor, så det är bara att vänta. Jag har lärt mig av mitt MA att ingenting är säkert, inte ens med två fina ultraljud i bagaget. Så jag kan vänta. Jag får acceptera att jag kommer att leva i ett vakuum i några veckor tills jag känner att jag vågar andas ut och tro på graviditeten (om jag nu kommer så långt).

Ha det bra alla, och sov gott!! Det kommer jag att göra i alla fall.

Lite rosa, men tar det lugnt

I tisdags fick jag definitivt lite rosa på pappret, och sedan lite brunt under några timmar efter det. Jag var för trött av hormoner och förkylning för att stressa upp mig på riktigt, men självklart gick pulsen upp. Vi hade haft sex dagen innan och jag vet att man kan blöda lite efter det. Men jag tycker inte att det borde kommit färskt blod (rosa) så långt efteråt...

Jag visste att onsdagen och torsdagen skulle vara hemskt intensiva på jobbet, så det fanns inte en chans att jag skulle kunna hinna med ett sjukhusbesök då. Och även om jag skulle kunna hitta en stund att klämma in en undersökning på skulle jag inte kunnat hantera ett negativt besked just då. Onsdagen och torsdagen på jobbet var så pass viktiga att det inte var möjligt. Så alternativet skulle vara att jag ringde idag, fredag, och försökte få en tid. Jag kunde inte bestämma mig riktigt för om jag ville kolla upp det eller inte eftersom det är så tidigt i graviditeten ändå.

Efter mycket funderande googlade jag lite på vad man skulle kunna se i v. 5+4 som jag är på idag. Inte mycket... och det är så på gränsen att man kan se hjärtslag att jag bestämde mig för att det bara skulle vara mer stressande om de inte såg något. Jag har ändå ett planerat VUL om 2,5 vecka, så jag kan vänta. För även om det skulle se bra ut nu är det ju inte säkert att det gör det en minut efter undersökningen. Jag har lärt mig att vad som helst kan hända när som helst.

Jag försöker att ta det lugnt och inte tänka för mycket på att jag är gravid. Jag försöker istället resonera som att jag kanske är det, eller förhoppningsvis. Det är så långt kvar och så mycket kan gå fel, eller redan ha gått fel, så jag måste försöka slappna av. Att jag fick lite rosa kan vara hur normalt som helst. Det kan också vara ett tecken på att något är fel. Men att inte få en blödning behöver inte heller betyda att allt är rätt, så hur man än vrider och vänder på det kan man aldrig veta.

Så det är lika bra att släppa det så länge och hoppas.

Inget mer i alla fall

Jag måste ha inbillat mig det där rosa... eller "nyansskillnaden" eller vad man ska kalla det. Det har i alla fall inte kommit något mer. Nu har jag bara vanliga gravidflytningar. *Andas ut för tillfället.*

V. 4+4 idag.