Nu har det gått en dryg månad sedan det andra MA. Folk frågar mig hur jag mår och jag svarar: Jag har ingen aning.
Jag går hos en kurator som jag träffat två gånger nu. Det känns bra att prata om det som hänt och hon har vettiga och relevanta frågor och kommentarer. När jag var där första gången hade jag stängt av nästan helt. Jag hade skjutit bort sorgen och så fort tankarna kom skyndade jag mig att tänka på något annat. Det gick av sig självt till slut. Resultatet blev orolig sömn, huvudvärk och svårigheter att hålla isär vad som hänt på riktigt och vad jag drömt eller helt enkelt bara hittat på.
Kuratorn betonade att det jag går igenom är en stor och jobbig händelse och att jag behöver tillåta mig att sörja. Jag har förlorat två barn och det vore konstigt att inte sörja. Och efter det har jag öppnat upp mig för sorgen. Men det är hemskt om jag ska vara ärlig. Visst förstår jag att jag kommer att må bättre av det, men jag vet inte hur jag ska hantera alla känslor som kommer. Det gör ont... det gör så förbannat jävla ont och jag orkar inte. Jag orkar inte hålla mig själv uppe mer. Men det finns ju inget alternativ. Det är bara att fortsätta, att hålla sig uppe och kämpa på. Vad ska man annars göra?!?
Jag är trött på att gå till jobbet och fokusera på andra saker. Det är viktiga saker på jobbet, jag vet det. Men de är samtidigt helt oviktiga i sammanhanget. Jag lägger en massa energi på att lösa andra saker, och mindre tid på mig själv och mina problem. Jag är trött på att nedprioritera mig själv och känner: men jag då?! Samtidigt är det jag själv som väljer att gå till jobbet, så det är ju mitt eget fel. Men det är ju ingen annan som gör mitt jobb när jag är borta. En massa saker skulle falla och många människor skulle bli påverkade och deras arbete köra fast. Så jag går till jobbet... konsekvenserna av att inte gå känns för stora. Fast konsekvenserna för mig själv och mitt psyke blir större.
Men å andra sidan... vad skulle jag göra hemma? Bara sörja? Vad gör det för skillnad och hur sunt är det? Det är det här som är mitt dilemma. Det är bra att följa rutiner så att man inte fastnar i sin sorg. Samtidigt tar jobbet bort så mycket tid och energi som jag istället kunde lagt på att hela mig själv. Just nu ägnar jag dagarna åt att göra situationen så bra som möjligt för alla andra, men inte mig själv.
Det känns som jag saknar redskap för att hantera alla känslor. Vart ska jag göra av dem? När det är som värst och det värker i både kroppen och själen - vad gör man då? Bara står ut? Fast det känns som man inte ska klara det?
Jag tar ett glas vin, eller rättare sagt; minst två just nu för att hantera det. Det är förmodligen inte optimalt, men vad fan ska jag göra när det känns som det gör så ont att man ska dö? Om jag har ont i huvudet tar jag en Alvedon, så nu när jag har ont i själen tar jag ett glas vin. Inget av dem läker, men båda två dämpar det onda. Så ser jag det, och jag vet inget annat sätt.
Rörigt inlägg... rörigt liv... Har fortfarande svårt att hålla isär vad som hänt i verkligheten och vad jag inbillat mig. Har dålig koll, tappar ord och är inte med. Jag håller mig uppe just nu tack vare julledigheten som närmar sig. Bara några dagar till att härda ut, sedan är jag ledig i två veckor.
