Om ni följer min blogg så kanske ni noterat att han egentligen skulle fötts med kejsarsnitt den 24 april eftersom han låg åt fel håll, men den lille rackaren hade vänt sig när vi kom till sjukhuset för snitt. Så snopet!! Lite irriterande att de inte kollade det med ultraljud först, utan satte urinkateter, satte nål i armen, gav mig antibiotika, fick mig och maken att byta om... och efter det skulle de bara kolla så att han inte vänt sig rätt. Vilket han hade!! Jag blev så besviken och ville inte acceptera det först, men det var bara att ta på sig och åka hem och vänta på en vanlig förlossning.
Kl. 03.40 på morgonen den 28 april gick vattnet, och efter ytterligare ett par timmar även slemproppen. Värkarna börjar så sakta i och med att vattnet gick och vi fick komma till sjukhuset för en kontroll vid 15.30 samma eftermiddag. Allt såg bra ut och vi fick en tid för igångsättning dagen därpå kl. 09.00. Men de sa att de inte skulle bli förvånade om vi var tillbaka på sjukhuset samma kväll eftersom värkarna var igång.
Och mycket riktigt... kl. 19.30 den 28 april var vi tillbaka på sjukhuset och inne på förlossningen. Jag var bara öppen 3 cm då och fick nöja mig med lustgas eftersom jag inte kunde få ryggbedövning förrän vid 4 cm.
Men vad segt jag öppnade mig! Inte förrän nästa förmiddag hade jag öppnat mig till 4 cm och fick ryggbedövning. Vilken befrielse!! Tyvärr påverkade det mitt blodtryck väldigt mycket, vilket jag varit rädd för eftersom jag tappat trycket hela graviditeten. Jag var nere i 94/46 och fick besked om att ifall det sjönk under 90 så fick jag inte behålla bedövningen. Jag sa att jag gör vad som helst, men ta inte min ryggbedövning!
Nåja, de fick bukt på trycket och jag fick behålla bedövningen. Värkarbetet avstannade en del, vilket gjorde att jag fick vila och kunde tvinga i mig lite vätska och mat. Jag kände att jag behövde det även om jag inte var sugen och mådde väldigt illa.
Efter några timmar började de med värkstimulerande medel och då började jobbet igen. Hua mig vad intensivt! Men jag öppnade mig för segt. De bara ökade och ökade stimuleringen och när jag stannat på 7 cm i flera timmar meddelade de att vi skulle testa en sista intensiv timma med ökande värkstimulerande medel och om inte det fungerade skulle det bli snitt. Jag var inte ledsen för det kan jag säga!
Efter en helvetisk timma där jag till slut bara hade 5-10 sekunder mellan värkarna hade jag inte öppnat mig något mer och de tog beslutet att snitta mig.
För att ytterligare komplicera det tog inte bedövningen ordentligt, så till slut blev jag sövd. Men så klart var det värt allt slit!
Den 29 april kl. 20.17 föddes så vår son Noah. 4604 gram, 54 cm lång och älskad från första sekund!!
Noah föddes på den dagen han var beräknad från början, vilket känns väldigt roligt! Dessutom fick vi numret 1125 på våra armband, vilket är min namnsdag. Lustigt sammanträffande!
Nu har det gått 7,5 vecka och vi börjar lära känna varandra allihop. Jag älskar att vara mamma, men det var lite knackigt i början och hormonerna ställde till det en del. Men nu känns det så bra och vi gör nya framsteg varje dag!! Love it!
