RD 11

Jag ska börja med att säga: inget blod än! Två dagar kvar tills min mens är beräknad, och jag är inne på de dagar då jag brukar förblöda lite grann. Men inte nu - it's looking good so far!!

Och vad oooont jag har just nu! Herregud vad det krampar i livmoderstrakten...! (Eller "kvinnomagen" om man nu vill kalla den så). Det är verkligen inte som vanlig mensvärk, så jag kan inte tänka mig något annat än att jag är gravid. Vågar jag säga så?!? Huh... känns nästan otäckt att skriva så. Vågar jag tro så mycket?! Jag är verkligen inte den som drar på och vågar hoppas i vanliga fall, så det här är stort!

Jag minns inte exakt hur smärtan kändes förra gången jag var gravid, men jag vet att den var intensiv och annorlunda mot vanlig mensvärk. Vad sjutton kan det annars vara?? Jag måste vara gravid... eller?!? ELLER?!? Suck... inte hjälper det att undra och undra, och analysera och analysera. Jag vet inte mer för det.

Bara att vänta och se...

Pendlar mellan övertygelse och misstro

Jaha... andra inlägget idag då. ;) Men imorgon kommer jag att vara så upptagen att jag inte kommer att hinna med något inlägg (troligtvis), så jag skyller på det.

Herregud vad jag velar idag! Ena stunden är jag så övertygad om att jag är gravid att jag lever på rosa moln. Jag bara veeet! Andra stunden när mensvärken är som mest intensiv känns det som jag kan börja blöda när som helst och då misströstar jag massor!

Jag funderar och jämför hur det brukar kännas innan mens och hur den kändes i våras när jag verkligen var gravid. Men allt är bara en enda röra. Plötsligt vet jag ingenting - inte hur vanlig mensvärk brukas kännas och hur intensiv den brukar vara, och inte hur värken kändes när jag var gravid.

Funderat för mycket? Definitivt! Kan jag sluta? Absolut inte!

Det här är första gången någonsin som jag riktigt vågar hoppas och tro på att jag är gravid. Annars brukar jag vara försiktig och banna mig själv när fantasin skenar. Men känner jag så här för att jag är gravid, eller känner jag bara så här för att jag faktiskt lyckats en gång och nu fått hybris och tror att jag är det igen?

Om några dagar vet jag... Jag hatar att leva i det här vakuumet och fundera på om jag kommer att vara överlycklig om några dagar eller jag kommer att vara ledsen och helt förstörd. Gaaah!! Kan man inte bara spola några dagar framåt!!

RD 9 - lugnet före stormen

Igår kväll hade jag ganska kraftig värk, så att det var riktigt jobbigt faktiskt. Jag blev lite orolig när jag kände en inblandning av vanlig mensvärk i allt det onda, men jag försöker att hoppas ändå. Jag letar i minnet för att komma ihåg hur det var när jag var gravid förra gången. Jag minns att jag hade så här krampont som jag har nu, men jag minns inte om jag också kände mensvärk.

Och idag känner jag ingenting! Suck! Jag vet ju att det kan variera, men man vill ju känna något hela tiden! Fast, när man har ont så tycker man ju att det är påfrestande också... Eller ja - jag ska inte säga att jag inte känner någonting, för magen är fortfarande ganska öm och uppsvullen. Men med tanke på hur ont jag hade igår kväll så känns det som "ingenting".

Fyra dagar kvar tills min mens är beräknad, 6 dagar kvar till td. Om försöket har misslyckats så kommer jag att kunna se blodspår från och med imorgon. Men det kan också dröja ett par dagar till, man vet aldrig.

Så imorgon börjar slutfasen och "allvaret". Från och med imorgon kommer jag att vara en annan människa som kommer att vara helt uppslukad av det här. Ett nervvrak, lite frånvarande och med skyhög puls, totalt livrädd för att upptäcka blod, vilket gör att jag kommer att springa på toa i tid och otid för att kolla. En människa som kommer att pendla mellan hopp och förtvivlan. Någon som jag inte gillar, men lika klockrent blir varje gång. Efteråt är det som att ha dykt upp ur en dröm och jag kan inte fatta hur jag kunde snöa in så totalt, och jag försöker att lägga på minnet att jag inte ska bli sådan nästa gång. Men det blir jag... varenda gång.

RD 8

Idag är det rd 8... Jag har td om en vecka, men på söndag ska min mens komma (eller helst inte komma).

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Jag har inte känt något stick i magen den här gången, men jag har haft flera symtom som kommit och gått. Men det har varit symtom på saker som jag upplevde längre fram i graviditeten förra gången. Ömhet på ett särskilt ställe och på ett särskilt sätt under sex, värk bak mot ändtarmen när jag ska kissa o.s.v. Dålig hy har jag haft, men det börjar bli bättre (har i vanliga fall mycket bra hy). Sedan i helgen har jag haft ett ganska intensivt mensmolande, vilket jag också upplevde förra gången. I vanliga fall har jag menskänningar en vecka innan, men inte så här mycket. Magen har varit öm och svullen sedan ett par dagar efter FET.

Ja... allt det här skulle ju kunna betyda att det gått vägen, men det kan också betyda ingenting. Kanske livmodern är öm efter ingreppet, kanske den reagerar annorlunda nu efter att den varit gravid och det i själva verket bara är förkänningar på mensen...?

Suuuuuck!! Hur kan man få tiden att gå fortare?!? Det är spännande att ruva, men det är också väldigt påfrestande. Jag känner mig ändå "ok" nu, men jag vet att jag kommer att vara ett nervvrak inom ett par dagar. 2-3 dagar innan jag får mens börjar jag småblöda. Så i slutet av veckan kommer jag att leta tecken efter blod som en galning. Jag känner mig själv - det kommer att vara illa! Pulsen kommer att vara hög och jag kommer att ha svårt att somna på kvällarna för tankarna kommer att skena. "Tänk om..."

Håller tummarna...

FET-försök 3 pågår!!

Underbart!!! Igår fick jag tillbaka ett ägg och det känns så bra!!! Fast också skitnervöst för förra gången blev jag ju gravid och då kände jag det nästan direkt. Dagen efter återförandet stack det till och jag misstänkte att det hade fäst. Ytterligare några dagar senare började jag få finnar, vilket jag i princip aldrig får annars. Så nu kommer det att vara nervösa dagar och jag kommer förmodligen att leta efter symtom som en galning. Fast jag vet att alla graviditeter är olika...

Så, FET-försök nr 3 pågår för fullt nu. Det blir vårt 4:e försök totalt (1 ET + 3 FET). Resultat hittills: En biokemisk graviditet och en graviditet (MA i v. 12). Nu jäklar ska det gå vägen!!

Jag passade på att fråga Sahlgrenska om hur vi går vidare om det inte lyckas den här gången. Det skulle jag kanske inte gjort... Jag hade hoppats att jag kunde påbörja sprayningen direkt på första mensdagen om det inte tar sig nu. Jag hoppades att det inte skulle behöva gå en cykel emellan. Men det var ännu värre än så! De har sådan kö att hon sa att hon skulle bli förvånad om vi kunde få till ett försök innan jul. Innan jul!! Det är ju jättelångt kvar!! Men jag försöker att släppa det och fokusera på att vi ska lyckas nu istället.

Idag gäller det... eller inte

Nervös!! Idag halv två ska jag göra FET-försök nr 3. Men jag har bara tre ägg kvar i frysen som ligger på ett och samma strå, så risken finns att ingen av dem klarar upptiningen. Då är det bara att börja en ny stimulering när mensen kommer.

Senast halv tolv ringer sjukhuset om det inte blir av. Jag kollar klockan och telefonen hela tiden, fast jag försöker att låta bli. Jag fattar inte hur jag ska få något gjort  på jobbet idag! Jag försöker att inte hoppas för mycket, men det är lättare sagt än gjort.

Åh, vad jag vill att det ska bli av idag... Vill inte vänta på att börja en ny stimulering! Nu har det snart gått tre månader sedan min missed abortion och jag vill komma igång igen...

Nytt försök på gång...?

Nu börjar det förhoppningsvis dra ihop sig för ett nytt försök! Först måste ägglossningen komma och den har varit på gång i en vecka nu. Men jag har mått ganska dåligt psykiskt den här veckan och jag tror att det gjorde att den kom av sig lite. Det känns så. Men nu är den på gång igen. Jag borde få utslag på stickan imorgon eller i övermorgon. Hoppas! Men även om ägglossningen kommer snart så är det ett stort OM kvar på vägen... Vi har bara tre ägg kvar i frysen (på ett strå) och det gäller att något av dem klarar upptiningen.

Först hade vi 12 ägg som gick till frysen och jag var så glad för det eftersom jag förutsatte att det skulle ge oss de tre FET-försök vi har rätt till. När vi kom till första FET-försöket meddelade de att vi nu hade fem ägg kvar i frysen. FEM sa jag?! FEM?! Dog alla andra på vägen?! Ja, tydligen. Eller rättare sagt: på det första strået med två ägg klarade sig inget ägg, inte på det andra heller, men på det tredje klarade sig båda och då tog de det som såg bäst ut. Jag höll på att dö! Inte nog med att så många dött på vägen - dessutom hade de slängt ett som klarat sig! Men så går det tydligen till.

Ja, ja... Det blev ingen bebis den gången. Jag fick iofs en biokemisk graviditet, vilket innebär att ägget bara fäster en kort stund. Så kroppen tror lite grann att den är gravid. Så första FET-försöket var en chock, men en halv gravidtet blev det. Nästa FET-försök tog de upp ett strå med två ägg och ett klarade sig. Och då blev jag gravid! :) Men så dog bebisen... :(

Nu håller jag innerligt tummarna för att något av äggen klarar sig så att vi kan göra FET-försök nummer tre i helgen och att det blir en fin liten bebis till våren! Annars blir det ny stimulering då vi går in på IVF nummer 2.