Imorgon blir Noah 12 veckor och jag skulle vilja sammanfatta den här tiden så som i rubriken: härligt och förfärligt!
Att bli mamma är det absoluta bästa som har hänt mig. Men det är också bland det mest utmattande och jobbiga jag någonsin har gjort. Den kärleken jag känner för min son är så otroligt stark och jag skulle göra vad som helst för honom. Jag kan bara titta och titta på honom och kan inte begripa hur vi kan ha gjort en sådan söt liten varelse. Jag njuter verkligen!
Andra stunder håller jag på att gå under av trötthet, utmattning och frustration. Det finns stunder när jag undrat vad i hela friden jag gett mig in på. Jag har sett på gravida kvinnor och tänkt "stackars satar... de vet inte vad som väntar dem".
I början kunde jag inte erkänna att det var jobbigt... inte ens för mig själv. Efter fem års kamp borde jag väl vara jävligt tacksam och bara hålla käften. Då går det ju inte an att klaga. Men vad skönt det var när jag släppte fram det! För de stunderna jag känner så är så korta och så få, men om jag inte erkänner dem tar de alldeles för stor plats i något som är så underbart.
Noah är inget så där lätthanterligt barn så jag har kunnat sitta på stan och fika med mina vänner, eller ens besöka dem, eller ta promenader med barnvagnen. Nope... Han har inte velat sitta i bilstolen eller ligga i barnvagnen annat än korta stunder. Han har inte gått att lägga ner utan vill hänga på mig i BabyBjörnen hela dygnet så när som några timmar på natten.
Men jag tycker inte heller att han är ett svårt barn. Jag är långt ifrån proffs på bebisar, men för mig känns han normal. Han vill ha närhet och det ska han få. Hur utmattande det än är.
Men nu börjar det vända! Han börjar bli mer självständig och det gör att han är ok korta stunder ifrån mig eller hans pappa. Han älskar att ligga i sitt babygym och boxa på leksakerna, han har sovit i sin säng eller babygunga dagtid ett par gånger de senaste veckorna och nu senast har han börjat acceptera bilstolen och barnvagnen. Hurra! Vi kan komma hemifrån ibland! :)
Nu tycker jag inte synd om gravida kvinnor längre utan tycker de har något underbart att se fram emot. Jobbigt, men underbart!
