I mitt senaste inlägg skrev jag att jag började känna värk i livmoderstrakten. Jag ville inte hoppas för mycket, men värken fortsatte och blev mer intensiv. Fredag kväll kunde jag knappt somna för jag hade så ont. Eftersom det var exakt som de gånger jag varit gravid var jag (mot min vilja) vid det laget helt övertygad om att jag var gravid.
Eftersom jag tog progesteron i form av Lutinus visste jag ändå att jag inte kunde vara helt säker, men jag valde mer eller mindre att ignorera det. De gånger jag varit gravid har varit vid ostimulerat FET, men jag tänkte att hur stor skillnad kan det vara vid ett stimulerat ET...?
Lördag kväll började jag känna mig lite "tom" i livmodern, vilket gjorde mig lite orolig. Men söndag morgon värkte det igen och jag var åter inne på gravidbanan. Men söndag eftermiddag fick jag en känsla... svårt att säga vad, men jag bara kände att jag var tvungen att gå på toa och kolla. Och mycket riktigt... svagt blodfärgat på pappret.
Måndag och td och blodet forsade. Ville inte ta det där jäkla testet, men jag vet ju att sjukhuset vill att man gör det ändå. Det var som att doppa testet i hallonsaft. Klart som fan att det inte skulle vara positivt med den blödningen. Och nej... inte det minsta positivt.
Om jag inte hade fått den där värken hade jag nog tagit det hyffsat. Förmodligen tjurat lite och tyckt att livet var väldigt orättvist. Men eftersom värken kom och jag började tro att jag var gravid så blev det så mycket värre. Jag kröp ihop i min mans famn och grät och var arg på min kropp. Varför signalerade den gravid om den inte var det?! Jävla progesteron! Jag ska ALDRIG mer tro på min kropps signaler... aldrig, aldrig, aldrig!
Igår kändes det bättre. Livet går vidare om än på ett annat sätt än jag hade hoppats. Jag försökte se fram emot nya försök, men sedan ringde min syster igår kväll. Vår bror väntar sitt tredje barn på kort tid... Suck… Jag är glad för deras skull, men samtidigt så ledsen för vår.
