Längtan efter att vara normal

Jag tillhör alltid undantagen... Om något normalt sett är på ett sätt, så tillhör jag oftast de där andra procenten som är ovanliga. De som inte är som det brukar, fast å andra sidan aldrig riktigt, riktigt illa.

Urinvägsinfektioner är inget ovanligt, men i mitt fall visade sig återkommande urinvägsinfektioner som barn vara en deformerad och trasig njure. Jag fick ta bort njuren eftersom den gjorde mig sjuk.

Skolios är en ganska vanlig ryggsjukdom hos tonårstjejer, men i mitt fall var det så illa att jag behövde behandling.

Min mens kom inte riktigt tillbaka efter att jag slutade med p-pillren när jag var 17 år, men ingen gynekolog reagerade på att det lät ovanligt. Mens kan bli oregelbunden och i viss fall bara komma lite då och då som hos mig. 10 år senare upptäcktes en 30 cm stor massa som man trodde var en cysta på min ena äggstock. Oddsen för att få det i min ålder var jättesmå. Cystan visade sig sedan vara en tumör, vilket också var väldigt ovanligt. Jag fick beskedet att i min ålder och med mina symtom så var oddsen mycket små att den var något annat än godartad, men så klart visade resultaten att så inte var fallet. Det var en borderlinetumör, vilket är en tumör som är något mellan godartad och elakartad. Tumör, äggstock och äggledare togs bort och jag lever med en förhöjd risk att få en tumör även på den andra äggstocken. Jag går på regelbundna kontroller, men får jag en till är drömmen om barn över.

De flesta människor kan bli gravida på naturlig väg, men inte jag. De flesta människors bebisar överlever i magen, inte mina. De flesta bebisar som inte klarar sig kommer ut i form av missfall, men inte mina.

Så... gnället är nu officiellt över. Det finns så klart människor som har det betydligt mycket värre än mig. Det finns de som är dödligt sjuka, de som svälter och de som inte lyckas bli gravida ens genom ivf. Jag vet det. Jag vet allt det där. Men jag önskar ändå att jag kunde få vara lite "normal" ett tag... bara lite jävla normal någon gång. Bara liiiiite normal och bli gravid, få barn och leva Svensson-liv. Jag är trött på att vara ovanlig och speciell. Det räcker nu. Punkt!

MA igen...

Helt overkligt...

Eftersom vi fick ett missed abortion vid förra graviditeten var jag lite extra nojig den här gången. Efter att VUL såg bra ut i v. 9 så bokade jag ett till i v. 14. Jag ville se att bebisen levde efter de första kritiska 12 veckorna.

Undersökningen gick först bra, läkaren kände på livmodern och sa att storleken verkade stämma med hur långt jag var i graviditeten (v. 13+5). Men när ultraljudet kom upp på skärmen och jag såg vår fina bebis och dess hjärta, tog det inte många sekunder förrän jag såg att hjärtat inte slog och att bebisen inte rörde sig. Jag tror både jag och min man höll andan de få sekunder det tog innan läkaren frågade: "Hur långt var det ni sa att du var gången?". Jag slog händerna för ansiktet och sa: "Den är för liten och hjärtat slår inte! Hur är det MÖJLIGT?!".

V. 11+0 visade storleken och inget hjärtaktivitet... Andra MA på ett halvår och jag är trasig... Visst är det lite lättare att hantera det denna gången eftersom vi varit med om det tidigare, men samtidigt är vi helt färdiga. Jag orkar inte gråta hela tiden, men sorgen är tung i kroppen.

Nu är det en vecka sedan jag skrapades och jag försöker se att varje dag som går är en dag närmare nästa graviditet. För visst har vi hopp i allt elände. Har det gått att bli gravid två gånger så kan jag ju uppenbarligen bli det. Och någon gång måste väl bebisen överleva...!?!

Nu blir det några månaders väntan på nästa stimulering. Äggen är slut i frysen så nu går vi in på IVF-omgång 2. Hade jag fått välja skulle jag gjort ett nytt försök idag. Men jag tror att det är tur att jag inte får välja faktiskt... Jag behöver en paus. Jag har varit gravid totalt sex månader det här året, förlorat två bebisar och gått igenom två skrapningar. Varken fysiskt eller psykiskt är jag redo för att försöka igen. Jag måste försöka lappa ihop mig själv så gott det går och försöka komma tillbaka.