MA igen...

Helt overkligt...

Eftersom vi fick ett missed abortion vid förra graviditeten var jag lite extra nojig den här gången. Efter att VUL såg bra ut i v. 9 så bokade jag ett till i v. 14. Jag ville se att bebisen levde efter de första kritiska 12 veckorna.

Undersökningen gick först bra, läkaren kände på livmodern och sa att storleken verkade stämma med hur långt jag var i graviditeten (v. 13+5). Men när ultraljudet kom upp på skärmen och jag såg vår fina bebis och dess hjärta, tog det inte många sekunder förrän jag såg att hjärtat inte slog och att bebisen inte rörde sig. Jag tror både jag och min man höll andan de få sekunder det tog innan läkaren frågade: "Hur långt var det ni sa att du var gången?". Jag slog händerna för ansiktet och sa: "Den är för liten och hjärtat slår inte! Hur är det MÖJLIGT?!".

V. 11+0 visade storleken och inget hjärtaktivitet... Andra MA på ett halvår och jag är trasig... Visst är det lite lättare att hantera det denna gången eftersom vi varit med om det tidigare, men samtidigt är vi helt färdiga. Jag orkar inte gråta hela tiden, men sorgen är tung i kroppen.

Nu är det en vecka sedan jag skrapades och jag försöker se att varje dag som går är en dag närmare nästa graviditet. För visst har vi hopp i allt elände. Har det gått att bli gravid två gånger så kan jag ju uppenbarligen bli det. Och någon gång måste väl bebisen överleva...!?!

Nu blir det några månaders väntan på nästa stimulering. Äggen är slut i frysen så nu går vi in på IVF-omgång 2. Hade jag fått välja skulle jag gjort ett nytt försök idag. Men jag tror att det är tur att jag inte får välja faktiskt... Jag behöver en paus. Jag har varit gravid totalt sex månader det här året, förlorat två bebisar och gått igenom två skrapningar. Varken fysiskt eller psykiskt är jag redo för att försöka igen. Jag måste försöka lappa ihop mig själv så gott det går och försöka komma tillbaka.