Med risk för att få äta upp mina ord eftersom vi inte fått vårt barn än vågar jag mig ändå på att sticka ut hakan lite grann. Jag vill nämligen ifrågasätta om det verkligen är SÅ jobbigt att få barn.
Vi översållas i tidningar och annan media (och även runt ett och annat fikabord) om hur livet förändras så drastiskt när man får barn att jag undrar varför någon vill ha barn överhuvudtaget. Barnet skriker, mjölkstockning och ömma bröst, du har konstant sömnbrist, tjafs och irritation, frustration, samlivet upphör, vänner försvinner och egentid kan du ju bara glömma. Lockande... eller hur?!
Och nej... jag är inte naiv som tror att allting kommer gå som en dans och att livet som småbarnsförälder är en rosaskimrande dröm. Jag menar mer att saker och ting är väl vad man gör dem till? Visst kan jag fokusera på allt som kommer att bli jobbigt som förälder, men jag litar mycket hellre på min förmåga att lösa och hantera saker som uppstår och att njuta av att faktiskt få möjlighet att få ett barn. Det är ju det det handlar om! Ett fantastiskt nytt litet liv som vi skapat och som är ett resultat av vår kärlek.
Det är klart att jag har funderingar på hur min och min mans relation kommer att bli när vi får ett nytt fokus i livet. Men jag tror helt och fast på att det går att bevara sin relation om man bara jobbar på det. Vi gör plats i våra liv för en ny liten underbar varelse, men det innebär inte att vi måste byta ut den relationen mot den vi har idag. Kan man inte få både och?
Jag tycker visserligen att det är bra att tidningar tar upp många frågeställningar som blivande föräldrar har och förbereder dem på en verklighet som är annorlunda mot den man hade innan barn. Men jag blir lite mörkrädd när jag läser om allt som folk oroar sig för, eller framställs i media som att de borde oroa sig för.
Jag har definitivt anlag för att oroa mig och med min historia kommer jag inte ta något för givet. Men jag har också en trygghet i att veta att allting löser sig. Jag oroar mig inte ett dugg för hur jag ska hantera allt som blir jobbigt med skrik, eventuella amningsproblem och allt annat man kan råka ut för. Jag har tagit mig igenom betydligt jobbigare saker än så i livet, så jag säger bara: Bring it on! Däremot tycker jag att man kan sunda funderingar på hur barnet kommer att må, om det kommer att vara friskt och hur man ska ta hand om det på bästa sätt.
Så nej - jag vägrar att skriva under på att våra liv kommer att förstöras, samtidigt som det tydligen är det bästa som finns att få barn. Jag kommer göra allt jag kan för att vårt liv ska fortsätta vara underbart... och mer därtill eftersom vi kommer få vårt efterlängtade barn som förgyller det.