Häng med mig till min nya blogg!

Jag startade den här bloggen som terapi för mig själv efter vårt första MA. I det läget var allting nattsvart och jag visste inte om jag någonsin skulle få bli mamma. Nu har det gått ett par år sedan dess och efter ytterligare ett MA har min allra högsta önskan uppfyllts och jag är mamma!

Livet som mamma till Noah är fantastiskt och definitivt värt alla år av slit för att komma hit. Men nu börjar det kännas lite fel att fortsätta den här bloggen. Kampen är över och vi har fått vår son. Att fortsätta skriva här om vårt liv med Noah känns inte rätt då jag skapade bloggen i ett helt annat syfte. Men jag älskar att blogga så det kommer jag att fortsätta med. Så jag har helt enkelt startat en ny blogg och jag hoppas att några av er vill följa med mig dit.

Till er som ännu inte nått er dröm om att bli förälder så vill jag uppriktigt säga ett varmt lycka till. Jag tror att vi som kämpar eller har kämpat för att bli föräldrar alltid kommer att känna någon slags samhörighet. Så jag känner med er och hoppas att ni får uppleva den här lyckan någon gång. Ni är några stycken som skrivit till mig och sagt att jag gett er hopp och det hoppas jag att jag kan fortsätta sprida även om jag inte längre kommer att blogga här.

Men som sagt... följ gärna med mig över till den nya bloggen där jag skriver om lite ditt och datt om mitt liv med Noah, samt produktrecensioner och annat smått och gott som kan vara kul att läsa.

Min nya blogg hittar ni på prinsnoah.blogspot.se

Vi har köpt nytt hus!!

Åh så spännande!! Det finns ett område i Uddevalla som jag alltid velat bo i när jag får barn. Där finns mycket barn, bra förskolor, nära till naturen och bra placerat mellan centrum och vårt stora köpcentrum Torp. Mina föräldrar bor där, liksom en av mina systrar, samt min mans bror med familj. Men min man är inte så förtjust i Kurveröd som området heter så jag trodde aldrig att jag skulle kunna få bo där.

MEN...! Nu har vi vunnit en budgivning på ett hus där! Tjohoo!! Jag och min man var inte riktigt säkra på om vi ville bo kvar i vårt hus i dag och satsa ännu mer på att renovera det, eller köpa ett annat. Eftersom vi inte var säkra bestämde vi att vi skulle börja gå på lite visningar för att se vart vi stod. Jag sa att det fanns ett på Kurveröd som jag ville se och min man gick något motvilligt med på att åka och titta på det. Och vi gillade huset jättemycket!

Efter lite funderingar fram och tillbaka la vi ett bud. De andra budgivarna valde att inte gå högre och säljarna accepterade vårt bud! Men eftersom vi inte vill riskera att stå med dubbla kostnader har säljarna gått med på att skriva ett kontrakt som innebär att vi inte behöver köpa deras hus om vi inte får sålt vårt. Så allt är väl inte klart än, men mäklaren tror inte att det kommer att bli några problem att sälja vårt hus som ligger i ett populärt område centralt i Uddevalla.

Imorgon ska vi skriva kontrakt i alla fall och jag hoppas vårt hus snart är sålt så att vi verkligen kan få flytta in i vårt nya hus. Så lycklig!!

Härligt och förfärligt!

Imorgon blir Noah 12 veckor och jag skulle vilja sammanfatta den här tiden så som i rubriken: härligt och förfärligt!

Att bli mamma är det absoluta bästa som har hänt mig. Men det är också bland det mest utmattande och jobbiga jag någonsin har gjort. Den kärleken jag känner för min son är så otroligt stark och jag skulle göra vad som helst för honom. Jag kan bara titta och titta på honom och kan inte begripa hur vi kan ha gjort en sådan söt liten varelse. Jag njuter verkligen!

Andra stunder håller jag på att gå under av trötthet, utmattning och frustration. Det finns stunder när jag undrat vad i hela friden jag gett mig in på. Jag har sett på gravida kvinnor och tänkt "stackars satar... de vet inte vad som väntar dem".

I början kunde jag inte erkänna att det var jobbigt... inte ens för mig själv. Efter fem års kamp borde jag väl vara jävligt tacksam och bara hålla käften. Då går det ju inte an att klaga. Men vad skönt det var när jag släppte fram det! För de stunderna jag känner så är så korta och så få, men om jag inte erkänner dem tar de alldeles för stor plats i något som är så underbart.

Noah är inget så där lätthanterligt barn så jag har kunnat sitta på stan och fika med mina vänner, eller ens besöka dem, eller ta promenader med barnvagnen. Nope... Han har inte velat sitta i bilstolen eller ligga i barnvagnen annat än korta stunder. Han har inte gått att lägga ner utan vill hänga på mig i BabyBjörnen hela dygnet så när som några timmar på natten.

Men jag tycker inte heller att han är ett svårt barn. Jag är långt ifrån proffs på bebisar, men för mig känns han normal. Han vill ha närhet och det ska han få. Hur utmattande det än är.

Men nu börjar det vända! Han börjar bli mer självständig och det gör att han är ok korta stunder ifrån mig eller hans pappa. Han älskar att ligga i sitt babygym och boxa på leksakerna, han har sovit i sin säng eller babygunga dagtid ett par gånger de senaste veckorna och nu senast har han börjat acceptera bilstolen och barnvagnen. Hurra! Vi kan komma hemifrån ibland! :)

Nu tycker jag inte synd om gravida kvinnor längre utan tycker de har något underbart att se fram emot. Jobbigt, men underbart!

Noah är född!!

Äntligen, äntligen, äntligen... Det tog oss nästan fem år, men nu är vi föräldrar!! Vår älskade son Noah föddes den 29 april 2014.

Om ni följer min blogg så kanske ni noterat att han egentligen skulle fötts med kejsarsnitt den 24 april eftersom han låg åt fel håll, men den lille rackaren hade vänt sig när vi kom till sjukhuset för snitt. Så snopet!! Lite irriterande att de inte kollade det med ultraljud först, utan satte urinkateter, satte nål i armen, gav mig antibiotika, fick mig och maken att byta om... och efter det skulle de bara kolla så att han inte vänt sig rätt. Vilket han hade!! Jag blev så besviken och ville inte acceptera det först, men det var bara att ta på sig och åka hem och vänta på en vanlig förlossning.

Kl. 03.40 på morgonen den 28 april gick vattnet, och efter ytterligare ett par timmar även slemproppen. Värkarna börjar så sakta i och med att vattnet gick och vi fick komma till sjukhuset för en kontroll vid 15.30 samma eftermiddag. Allt såg bra ut och vi fick en tid för igångsättning dagen därpå kl. 09.00. Men de sa att de inte skulle bli förvånade om vi var tillbaka på sjukhuset samma kväll eftersom värkarna var igång.

Och mycket riktigt... kl. 19.30 den 28 april var vi tillbaka på sjukhuset och inne på förlossningen. Jag var bara öppen 3 cm då och fick nöja mig med lustgas eftersom jag inte kunde få ryggbedövning förrän vid 4 cm.

Men vad segt jag öppnade mig! Inte förrän nästa förmiddag hade jag öppnat mig till 4 cm och fick ryggbedövning. Vilken befrielse!! Tyvärr påverkade det mitt blodtryck väldigt mycket, vilket jag varit rädd för eftersom jag tappat trycket hela graviditeten. Jag var nere i 94/46 och fick besked om att ifall det sjönk under 90 så fick jag inte behålla bedövningen. Jag sa att jag gör vad som helst, men ta inte min ryggbedövning!

Nåja, de fick bukt på trycket och jag fick behålla bedövningen. Värkarbetet avstannade en del, vilket gjorde att jag fick vila och kunde tvinga i mig lite vätska och mat. Jag kände att jag behövde det även om jag inte var sugen och mådde väldigt illa.

Efter några timmar började de med värkstimulerande medel och då började jobbet igen. Hua mig vad intensivt! Men jag öppnade mig för segt. De bara ökade och ökade stimuleringen och när jag stannat på 7 cm i flera timmar meddelade de att vi skulle testa en sista intensiv timma med ökande värkstimulerande medel och om inte det fungerade skulle det bli snitt. Jag var inte ledsen för det kan jag säga!

Efter en helvetisk timma där jag till slut bara hade 5-10 sekunder mellan värkarna hade jag inte öppnat mig något mer och de tog beslutet att snitta mig.

För att ytterligare komplicera det tog inte bedövningen ordentligt, så till slut blev jag sövd. Men så klart var det värt allt slit!

Den 29 april kl. 20.17 föddes så vår son Noah. 4604 gram, 54 cm lång och älskad från första sekund!!

Noah föddes på den dagen han var beräknad från början, vilket känns väldigt roligt! Dessutom fick vi numret 1125 på våra armband, vilket är min namnsdag. Lustigt sammanträffande!

Nu har det gått 7,5 vecka och vi börjar lära känna varandra allihop. Jag älskar att vara mamma, men det var lite knackigt i början och hormonerna ställde till det en del. Men nu känns det så bra och vi gör nya framsteg varje dag!! Love it!

Baby shower

Oj, oj, oj vilken överraskning jag fick igår!! Jag var iväg och fikade med min storasyster, mamma och mormor och när jag kom hem och gick innanför dörren hoppade det plötsligt fram en massa vänner och familjemedlemmar! Haha!! Underbart roligt!! :)

Min lillasyster filmade och fick med min chockade uppsyn. Jag skriker till och utbrister sedan: "Oh my god!!" Hahaha!

Vi hade en toppeneftermiddag med frukt och chokladfondue, kaka, massa babysnack och ännu mera skratt. Fina presenter fick jag också!

I morse väntade disken på mig... Jag var alldeles för trött igår för att göra det och jag "förbjöd" också maken att ta tag i det. Han slet och grejade med vår altan igår så jag tyckte han behövde vila också. Men i morse tog jag tag i disken... vi har ju diskmaskin så det var snabbt snyggt och fint i köket igen.

Är det verkligen så jobbigt att få barn?

Med risk för att få äta upp mina ord eftersom vi inte fått vårt barn än vågar jag mig ändå på att sticka ut hakan lite grann. Jag vill nämligen ifrågasätta om det verkligen är SÅ jobbigt att få barn.

Vi översållas i tidningar och annan media (och även runt ett och annat fikabord) om hur livet förändras så drastiskt när man får barn att jag undrar varför någon vill ha barn överhuvudtaget. Barnet skriker, mjölkstockning och ömma bröst, du har konstant sömnbrist, tjafs och irritation, frustration, samlivet upphör, vänner försvinner och egentid kan du ju bara glömma. Lockande... eller hur?!

Och nej... jag är inte naiv som tror att allting kommer gå som en dans och att livet som småbarnsförälder är en rosaskimrande dröm. Jag menar mer att saker och ting är väl vad man gör dem till? Visst kan jag fokusera på allt som kommer att bli jobbigt som förälder, men jag litar mycket hellre på min förmåga att lösa och hantera saker som uppstår och att njuta av att faktiskt få möjlighet att få ett barn. Det är ju det det handlar om! Ett fantastiskt nytt litet liv som vi skapat och som är ett resultat av vår kärlek.

Det är klart att jag har funderingar på hur min och min mans relation kommer att bli när vi får ett nytt fokus i livet. Men jag tror helt och fast på att det går att bevara sin relation om man bara jobbar på det. Vi gör plats i våra liv för en ny liten underbar varelse, men det innebär inte att vi måste byta ut den relationen mot den vi har idag. Kan man inte få både och?

Jag tycker visserligen att det är bra att tidningar tar upp många frågeställningar som blivande föräldrar har och förbereder dem på en verklighet som är annorlunda mot den man hade innan barn. Men jag blir lite mörkrädd när jag läser om allt som folk oroar sig för, eller framställs i media som att de borde oroa sig för.

Jag har definitivt anlag för att oroa mig och med min historia kommer jag inte ta något för givet. Men jag har också en trygghet i att veta att allting löser sig. Jag oroar mig inte ett dugg för hur jag ska hantera allt som blir jobbigt med skrik, eventuella amningsproblem och allt annat man kan råka ut för. Jag har tagit mig igenom betydligt jobbigare saker än så i livet, så jag säger bara: Bring it on! Däremot tycker jag att man kan sunda funderingar på hur barnet kommer att må, om det kommer att vara friskt och hur man ska ta hand om det på bästa sätt.

Så nej - jag vägrar att skriva under på att våra liv kommer att förstöras, samtidigt som det tydligen är det bästa som finns att få barn. Jag kommer göra allt jag kan för att vårt liv ska fortsätta vara underbart... och mer därtill eftersom vi kommer få vårt efterlängtade barn som förgyller det.

Planerat kejsarsnitt

I måndags var vi på sjukhuset för att göra ett ultraljud för att se om vår lille son verkligen ligger åt fel håll. Och ja... det var inget snack om saken. Han ligger med rumpan ner.

Jag och min man hade diskuterat det här med vändningsförsök innan och ingen av oss var så pigga på att göra det. Jag vet att risken är liten att något går fel, men vi var inte beredda på att ta den risken. Plus att jag förstått att vändningsförsök kan vara väldigt obehagliga. I slutändan var det dock instinkten vi gick på. Jag har varit med om mycket i mitt liv och spenderat mycket tid på sjukhus med en kropp som hittar på än det ena än det andra. Och är det något jag lärt mig under den här tiden så är det att lita på min instinkt. Och den sa klart och tydligt nej den här gången.

Så nu har vi bokat ett snitt den 24 april. Spännande!! Sedan får vi se om han väljer att vända sig innan och då blir det vanlig förlossning. Men jag har en känsla av att han inte kommer att göra det. Eller så vill han komma tidigare. Men annars är det 24 april som gäller. :)

Vi fick också bekräftat att det är en lite stor kille där inne. Fortfarande inom normalintervallet, men ca 10-15 % större än beräknat i den här veckan.

Idag är det precis tre veckor tills han kommer till världen om allt går som planerat. Längtar!!