Så där ja, då har jag hittat receptet för att må bättre på jobbet: isolera mig. Haha! Det där lät ganska dramatiskt, men så illa är det inte riktigt.
Häromdagen skrev jag ju att en tjej på jobbet berättat att hon ska ha bebis i december, vilket svider lite extra eftersom det var då min bebis också skulle kommit. Lunchrasten gick med andra ord åt till att lyssna på hennes lycka. Eftermiddagen fortsätte lika illa när en man berättade att han just fått ett barnbarn med resultatet att fikarasten gick åt till att prata om hur gulligt och mysigt det är med bebisar. "Jo, tack - det tycker jag också och hade gäääärna haft en!!!" skulle jag vilja skrika.
När jag kom hem från jobbet var jag så klart ledsen och föll ihop i min mans armar och grät. Bara några få dagar kvar till semestern, men jag visste inte hur jag skulle orka ta mig igenom en enda dag till. Jag arbetar på en stor arbetsplats, men många har gått på semester redan så det blir automatiskt att jag hamnar vid samma fika- och lunchbord som den gravida tjejen (som nu när hon väl berättat inte kan prata om annat, och det får man väl ändå unna henne. Fast jag håller på att dö av sorg när hon gör det...). Min mans lösning: strunta i att gå på fikarasterna och ät lunch vid skrivbordet. Jaaa, man måste bara beundra hur män ofta kan se okomplicerat på saker och ting! Han har ju så klart rätt. Det är ju bara att strunta i att gå dit!
Jag vet inte varför jag alltid ska envisas med att försöka vara så "normal" som möjligt och inte undvika situationer jag så uppenbart mår dåligt av. Varför i hela friden skulle jag INTE undvika situationer jag mår dåligt av?! Varför ska jag försöka att vara starkare än jag är? Jag är så stark jag kan vara just nu. Det är ok att må dåligt - jag har kämpat länge och nyss förlorat min bebis i magen. Från och med nu ska jag försöka att inte skämmas över att jag sörjer och mår dåligt.
Nu måste jag i och för sig hitta på en anledning varje fikarast till att jag inte ska med, men det får jag leva med. Vi är rätt så sociala här på jobbet och går liksom laget runt och talar om att det är dags. I vanliga fall har vi allihop så fullt upp och jag är borta på möten och konferenser väldigt mycket. Så då är det inget konstigt om man hoppar över fikarasterna ibland, men nu när sommarlugnet har lagt sig över byggnaden och jag inte flänger runt som en galning så blir det lite mer krystat att hitta på anledningar. Ibland säger jag bara "ja - kommer!", men dyker så klart inte upp.
Bara idag och imorgon kvar, sen tar jag semester och slipper hålla mig undan.
Note to self: Lyssna på din man - han är rätt klok!
Det är skitjobbigt att behöva höra andra som skall ha barn när man själv skulle ha det också.
SvaraRaderaVi var så glada när vi blev gravida eftersom min lillasyster var beräknad bara två veckor innan oss. Men sedan blev det lite sorgset när vårt lilla pyre inte klarade sig.
Låt det ta den tid det tar att sörja detta, för det är ingenting man bara kommer över sådär enkelt. För oss gick det nog snabbare eftersom jag hade blödningar i två veckor och vi ställde in oss på att något kunde vara fel. När vi månaden efter satte in det frysta ägget som sedan klarade sig tändes ett nytt hopp.
Men ändå, emellanåt fastän det är över tre år sedan så tänker jag ibland på det barn som aldrig blev. Som en stjärna på himlen.
Ert barn finns också där - med er i era hjärtan och finns där när ni är redo att gå vidare för nästa steg. kram!
Jag har gått igenom nästan exakt samma sak som dig. En vecka innan midsommar fick jag missfall. Var då i slutet av vecka 12. (11+6). I vårt fall så var det vårt första IVF försök som slutade med magkramper och en stor blödning. Hade barnet inte kunnat dö tidigare om den nu ändå inte skulle klara sig? Vi hade gjort ett ultraljud drygt två veckor tidigare då vi kunde se hjärtljud och fick höra det underbaraste.. "nu är det 95% chans att det här går bra!". Men det gjorde det inte. Jag hade haft små blödningar i ett par dagar och var såklart livrädd för ett missfall, men ville inte åka in till gynakuten eftersom min sambo var bortrest. Orkade inte ta ett dåligt besked utan honom kände jag. Men vad hjälpte det. Ut kom det ändå. Av sig självt. Vilken tomhet.
SvaraRaderaEn av mina kollegor blev oplanerat gravid exakt samtidigt som mig. Och allt verkar löpa på helt utan problem för henne. Avundsjuka är den mörkaste mest nedriga och förnedrande känslan. Men den finns där. Visst önskar jag att det hade varit jag som snart kommer tillbaks till jobbet efter sommaren och äntligen får berätta att nu är det vår tur! Men det är det inte. Det är hon..
Men tack gode Gud för äggen i frysen! Vi har fyra frysisar och hoppas på en ostimulerad ET i augusti när kroppen kommit igång igen. jag längtar efter att få hoppas igen. Och kanske få se det där plusset en gång till. Blir jag gravid ska jag njuta varje sekund (även om jag kommer vara sjuk av oro..).
Hade ni också varit på ultraljud innan missfallet? Om du orkar får du gärna berätta om din ivf resa och graviditeten. Vad tror de att ditt missfall berodde på?
I mitt fall så vill de inte utreda eller ändra på något i behandlingen eftersom det "bara" är mitt andra missfall. (det första var för drygt två år sen, innan ivf karusellen drog igång, på den tiden jag trodde att det skulle vara enkelt att bli gravid. Dvs en miljon år sen)
Många styrkekramar från en som förstår exakt hur det känns.
Baby Lei
Ja, vi hade gjort två ultraljud innan (v. 7 och v. 9) och fick också höra att risken för missfall var minimal. Och då slappnar man liksom av lite grann och vågar hoppas. Jag beklagar verkligen att det inte gick vägen för er heller! :( Man blir så ledsen. Som du säger: vad är poängen med att få leva med detta och glädjas åt det om bebisen ändå ska dö. Samtidigt kan jag känna att jag i alla fall haft tur som lyckades bli gravid och att jag fått möjlighet att uppleva det "så länge".
RaderaJag har faktiskt mått ganska bra de senaste veckorna, men nu ska jag ha mens och sorgen och känslan av misslyckande är just nu outhärdlig... Första mensen efter MA var väl ok att ta för det var ju ett tecken på att kroppen återhämtat sig, men den här mensen är inget annat än ett misslyckande. Inte för att jag verkligen trott att vi skulle kunna bli spontant gravida på egen hand, men visst hoppas man att kroppen skulle fattat.
Min ivf-resa var riktigt jobbig. Jag blev överstimulerad trots låg dos och det var på gränsen att jag kunde genomföra försöket. Men jag mådde jättedåligt! Kräktes av medicinen jag fick för att dämpa överstimuleringen, magen svällde upp som bara den och efter utplocket hade jag så ont att jag höll på att tuppa av på sjukhuset. Jag fick släpas tillbaka till mitt rum och få dropp. På vägen hem kräktes jag i bilen. Jag fick ut 21 ägg på en äggstock (jag har bara en ) och 12 blev befruktade. Första försöket blev ingenting, vilket inte var konstigt med tanke på hur dålig jag var. Andra försöket blev tydligen en biokemisk graviditet (embryot fastar bara en kort stund och släpper sedan). Tredje försöket tog sig.
Nu har vi tre embryon i frysen och jag hoppas, hoppas att någon av dem ska överleva upptiningen så att vi får ett FET-försök till. Annars blir det att ge sig in på ivf 2 och då får vi ju vänta lite längre innan det är dags att försöka igen.
Jag försöker vara stark, men det är fan inte lätt! Ibland känns det som jag har går sönder i så många bitar att det inte kommer att finnas en chans att jag kan bli hel igen. Inte helt i alla fall.
Stor kram tillbaka! Hur hemskt detta än är och hur gärna man än skulle vilja att ingen annan behövde utstå detta, så hjälper det mig faktiskt att veta att det finns andra där ute som dig som också varit med om det och vet hur det är....