Tillbaka på jobbet efter en härlig helg. Jag mår alltid sämre på jobbet av någon konstig anledning. Det påminner ju inte mer om graviditeten än hemma och jag trivs på mitt jobb, så jag kan inte riktigt förklara det...
I alla fall kom jag till jobbet i morse med inställningen att jag skulle behålla tillförsikten inför framtiden som jag samlat på mig under helgen. Känslan av att såren börjar läka (så gott det nu går), att jag är ok, att jag börjar gå vidare och jag försöker ladda för att orka nya försök. Minnena av hur jag planerat året börjar blekna och dessutom kom mensen tillbaka häromdagen så kroppen börjar också gå vidare. Jag måste fokusera på att må bra, som jag ändå gör för det mesta, och inte fastna i att må dåligt.
Jag mår fortfarande ok, men tillförsikten fick sig en liten törn nu på lunchen när en av tjejerna jag delade bord med nämner att hon ska ha barn i december. Suck... ja, jag skulle också haft barn i december... Bläää... försöker att inte låta det påverka mig, och hittills går det hyftsat. Men istället för att ägna energi åt att fortsätta må bra och rensa inför semestern, så går energin istället nu åt till att inte må dåligt. "Jag ska inte må dåligt, jag ska inte låta detta knäcka mig, jag ska inte må dåligt..." Suck igen... Jag vet att sådana här saker har en tendens att äta på mig och jag är rädd för att det ätit sig igenom mitt försvar inom några timmar och att jag kommer att bli ledsen igen. Jag orkar inte...
Jag är trött på att vara ledsen, jag är trött på att distrahera mig, jag är trött på att kämpa och jag är trött på att aldrig få bli mamma. Hör ni det alla eneriger i universum, Gud eller vem det nu är som bestämmer?! Det räcker nu - låt mig få bli mamma!!
Hej, oj här hittade jag en blogg som jag ska grotta ner mig i, kännas med och ha en del förståelse för!
SvaraRaderaVi har gjort vår första IVF resa, och allt gick bra, 3ägg till frysen å ett tillbaks till mig..
Veckorna gick, inte en blodstrimma så djupt jag nu kunde leta.. Testade redan på rd 12 och fick ett plus.. bara den känslan var helt sanslös.. ett plus, efter 4 år av intensivt försökande, och säkert 10 år av längtan..
Iaf så fick vi ett lite sent vul pga av olika anledningar..
Veckan före sa jag till min bästa vän att nu slutar jag noja och oroas, det här går fan vägen!
På vulet, blev vi först gratulerade, de kollade när jag var beräknad (som om jag inte kollat det tusen ggr innan!:)) en nyårs bebis skulle det bli.. Å så skoj, tänk om ni får årets första å som dessutom är en ivf'are det skulle vara skoj, tyckte doktorn..
Av med kläder å upp i stolen.. Men där var det inget hjärta...
Kaos i huvudet är vad det blev...
Sen ville inte min kropp förstå att allt va slut så därav fick jag lov att ta till hjälp för att få ut det lilla som fanns där trots allt..
Är det verkligen inte tänkt att vi ska få bli föräldrar?!
Usch... Vad ledsen jag blir...! Jag kan verkligen förstå tomheten och besvikelsen! Ena stunden är man full av lycka, och i nästa sekund har allt raserats. Jag beklagar verkligen...
RaderaAllt jag kan säga är att JO - det måste vara tänkt att vi ska bli föräldrar. Någon annan verklighet står jag inte ut med!