Dör en smula...

Suck... Fick precis samtal från den av mina anställda som är gravid och jag är bara tvungen att skriva av mig lite. Fy fan vad jobbigt det var att lyssna på bubblandet om "mammaledighet" och "när bebisen kommer..." hit och dit. Aaaaaaah!!!

Jag vill vara en bra chef och lyssna och fråga hur hon mår och bla, bla, bla. Men jag orkar inte. Jag är bara människa. Jag svarade snällt på alla frågor, skrattade och var trevlig, men egentligen ville jag bara lägga på så fort jag kunde. Hon kommer hit till byggnaden jag jobbar i sen för att prata med några andra, och jag bara hoppas att hon inte passar på att komma vägen om mig för att säga hej. Jag vill inte se hennes mage! Fy, vad taskigt det här låter... Men jag orkar inte. Jag skapade den här bloggen för att kunna få ur mig saker och om jag inte kan vara ärlig här, then what's the point!

Jag minns när vi satt här på mitt kontor för ett tag sedan och hon berättade att hon var gravid. Jag fnissade inombords och tänkte "jag med!". Jag räknade ut att hon var 8-10 veckor före mig och tänkte hur förvånad hon skulle bli sedan när hon förstod att jag också varit gravid när hon berättade det för mig. Jag har så svårt att hantera att hennes graviditet löper på, hon går vidare vecka för vecka, eftersom det blir så tydligt då att min graviditet inte gör det. I vanliga fall kan jag på sätt och vis "glömma bort" att allt detta hänt, men med henne finns det inget sätt att komma undan det.

Suck...

I väntan på kroppen och nya försök

Idag är det fyra veckor sedan vi fick reda på att bebisen dött i magen. Hur i hela friden kan tiden flugit förbi så fort?

Idag orkar jag inte fokusera på att vara ledsen. Det gör jag faktiskt inte så ofta nu förtiden. De få blogginlägg jag gjort hittills har jag gjort för att ta mig igenom stunder när jag mått riktigt dåligt, men för det mesta är det ok nu. Vad nu "ok" är...

Jag längtar efter att min cykel ska komma igång igen så att vi kan börja försöka igen. Sahlgrenska har stängt i juli, men det påverkar inte oss troligtvis eftersom min mens nog inte kommer igång igen förrän i mitten, slutet av juli.

Det är frustrerande att vänta. Och provocerande att se andras växande magar. Ja, jag säger provocerande för det är så det är. Eller... det är så jag upplever det. Jag har förbjudit mig själv från att räkna ut vilken vecka jag skulle varit i nu. Det är över, jag är inte gravid längre och det finns ingen mening med att veta det.

Funderar på hur ni andra som kämpar mår och vart ni är i processen. Finns det någon som går och väntar på att få testa i dagarna? Eller väntar på äggplock? Eller finns det någon som vi som nyss varit gravida och bebisen dött? Jag vet att ni finns där ute. Fast man tror att alla andra lyckas bli gravida så enkelt så vet jag att vi är många i samma situation. Hoppas ni är ok och att ni tar hand om er.

Kram

Hur mår jag egentligen?

Hur mår jag idag...? Hmm... ja, det är alltid så svårt att säga. Ena delen av mig lever vidare, arbetar, skrattar och fokuserar på positiva saker. Andra delen av mig har fortfarande ont, är ledsen och sörjer. Den ena delen av mig har gott hopp om framtiden och att bli gravid igen, den andra delen fasar för att möta gravida på stan och på jobbet, och tycker det är en evighet tills vi ens kan försöka bli gravida igen. Så långt borta att det nästan känns meningslöst.

Kontrasterna mellan mitt liv idag och det som jag levde för några veckor sedan är så stora att de är svåra att smälta. För några veckor sedan satt jag här på jobbet med handen på min växande mage och var lycklig och förväntansfull inför det kommande året med graviditeten och att bli mamma i slutet av året. Jag klädde mig för att försöka dölja magen och hoppades att ingen hade gissat ännu att jag väntade barn. Jag försökte ta in att jag, ja just jag, efter så många kämpiga år av hopp, tårar och slutligen IVF-behandlingar äntligen var gravid. På riktigt! Jag skulle bli mamma!

Idag ser det helt annorlunda ut. Magen, bebisen och alla drömmar och förväntningar är borta. Jag klär mig som vanligt (vilket bara det är en stor påminnelse om förändringen). De närmaste arbetskamraterna vet vad som har hänt och när jag möter dem hoppas jag att de inte ska titta på min ogravida mage och tänka som jag. Jag har en anställd som är gravid och jag mäktar knappt med att tänka på att hennes graviditet löper på som den ska och att hon är lycklig över det, medans min bebis har dött och min graviditet inte existerar längre. Under resten av året kommer ingenting att bli som jag hade tänkt.

Hur kommer man över det? Hur går man vidare? Man gör nog som jag... man bara gör. Drömmen och hoppet om att någon gång bli mamma tänker jag inte överge, och då finns bara alternativet att gå vidare.

En dag i taget...

Här är jag nu... ledsen, trasig och försöker att gå vidare

Idag har det gått två veckor sedan jag skrapades och 17 dagar sedan jag chockartat fick veta att min fina bebis hade dött i magen. Bebismagen har försvunnit och blödningarna är i princip helt borta. Graviditetstestet som sjukhuset skickat med mig visade negativt i morse, så nu är det i alla fall över. Nu är det "bara" att börja om... Samla ihop resterna av mig själv som ligger utspridda och sargade överallt och börja om. Suck... Börja om... När kroppen har återhämtat sig och när mensen har kommit igång igen. Om vi har tur klarar sig ett av våra tre kvarvarande ägg i frysen så att vi i alla fall slipper starta en ny hormonomgång. Men lyckas vi inte med frysförsöket hägrar ändå en ny hormonstimulering och äggutplock. Önskar att bebisverkstan kunde sätta igång IDAG, men det dröjer ett par månader innan det ens kan bli aktuellt igen.

Igår älskade jag och min man för första gången igen, något som jag längtat efter att kunna göra. Men det blev inte alls som jag hade tänkt. Jag överväldigades så av alla känslor och besvikelsen över vi misslyckats att jag bröt ihop och grät. Det gör så ont... det gör så himla ont. Att kämpa i tre år, lyckas och sedan är det över. Bara så där. Att jag bara har en äggstock kvar och riskerar att få en tumör även på den äggstocken underlättar inte heller. Då är det över för gott. Men en sak i taget. Just nu finns chansen kvar och jag hänger kvar vid den för glatta livet.

To be continued...