Suck... Fick precis samtal från den av mina anställda som är gravid och jag är bara tvungen att skriva av mig lite. Fy fan vad jobbigt det var att lyssna på bubblandet om "mammaledighet" och "när bebisen kommer..." hit och dit. Aaaaaaah!!!
Jag vill vara en bra chef och lyssna och fråga hur hon mår och bla, bla, bla. Men jag orkar inte. Jag är bara människa. Jag svarade snällt på alla frågor, skrattade och var trevlig, men egentligen ville jag bara lägga på så fort jag kunde. Hon kommer hit till byggnaden jag jobbar i sen för att prata med några andra, och jag bara hoppas att hon inte passar på att komma vägen om mig för att säga hej. Jag vill inte se hennes mage! Fy, vad taskigt det här låter... Men jag orkar inte. Jag skapade den här bloggen för att kunna få ur mig saker och om jag inte kan vara ärlig här, then what's the point!
Jag minns när vi satt här på mitt kontor för ett tag sedan och hon berättade att hon var gravid. Jag fnissade inombords och tänkte "jag med!". Jag räknade ut att hon var 8-10 veckor före mig och tänkte hur förvånad hon skulle bli sedan när hon förstod att jag också varit gravid när hon berättade det för mig. Jag har så svårt att hantera att hennes graviditet löper på, hon går vidare vecka för vecka, eftersom det blir så tydligt då att min graviditet inte gör det. I vanliga fall kan jag på sätt och vis "glömma bort" att allt detta hänt, men med henne finns det inget sätt att komma undan det.
Suck...
Hej igen!
SvaraRaderaEn fråga; hur har du gjort på din arbetsplats? Jag arbetar också som chef i en liten arbetsgrupp med 7 anställda. En utav dem vet men resten vet ingenting. Ibland vill jag berätta för vi är ett starkt och bra team med bara kvinnor och jag vill ibland att de skall få veta varför jag springer på "viktiga möten" titt som tätt. Samtidigt som jag inte vill se deras ledsna ögon vid misslyckade försök eller att de skall behandla mig annorlunda för att de känner för min situation.
Jag har valt att inte berätta eftersom jag inte känner att jag måste just nu. Jag är chef över tre personer i ett projekt som har sin verksamhet på ett annat ställe, så jag träffar dem inte dagligen.
RaderaDäremot tillhör jag en arbetsenhet och mina arbetskollegor där träffar jag betydligt mer. Som tur är har jag ett jobb som innebär att jag är iväg mycket på möten och konferenser, så det är ingen (vad jag vet) som reagerar på att jag försvinner lite då och då. Det tillhör liksom vardagen. Ingen annan är insatt i vad jag gör, så de har ingen anledning att undra.
Jag berättade för mina arbetskollegor och min chef om min missed abortion, men inte mina anställda. Jag berättade bara för att jag inte kunde hitta en annan vettig förklaring på varför jag skulle vara borta en tid och få förståelse för det. I vanliga fall hanterar man vissa panikgrejor ändå även om man är sjuk, men jag orkade helt enkelt inte.
Jag förstår PRECIS vad du menar med att vilja berätta, men inte orka med sympatin när man misslyckas eller att man ska bli behandlad annorlunda. Dessutom vill jag inte att folk ska gå och kika på min mage och undra. Den svullnar titt som tätt av behandlingar ändå och jag avskyr när folk ger mig menande leenden.
Jag har varit nära att berätta för en av mina anställda, min projektledare, några gånger eftersom vi pratar mycket och har en nära relation. Men som sagt, risken för att jag måste möta hennes undran och förväntningar sen är för stor.
Så nej... jag håller det för mig själv.
Hej där, ville bara kika in och skicka en kram till er! Vi vet hur det känns att vara med om missed abortion = spontan abort.
SvaraRaderaDet är ett helvete! Eftersom det var ett tag sedan ser jag allting med nya ögon, men det är för alltid ett litet ärr kvar i mitt hjärta. Kämpa på!! kram jannica
Hej Jannica!
RaderaHur jobbigt man än har det och även om man vet att allas situation är olika, så hittar man ändå tröst i att andra har kunnat gå vidare och till slut lyckats bli föräldrar. Jag var inne och läste på din blogg och såg att ni har en liten underbar flicka. Så tack...! Om andra kan gå vidare så kan jag, eller hur...!
det måste vara så fruktansvärt jobbigt att kämpa så länge och sedan förlora barnet! Jag skickar mina tankar till dig.
SvaraRaderaMin bästa vän är gravid, och eftersom hon lyckats på första respektive andra försöket (naturligt) med sina två barn så känns det väldigt jobbigt att själv gå där månad efter månad, år efter år utan att något händer. Vi ska börja med ICSI i höst eftersom sambons simmare är gravt avvikande. Själv har jag PCOS.
Jag ville bara säga att din reaktion är mänsklig. Det är otroligt jobbigt att hantera vänner och bekantas graviditeter när man själv är barnlös.
Tack snälla du...! Det är skönt att höra att man är normal. Låter som ni har en tuff situation också, men vad skönt att ni snart ska komma igång och få hjälp! Jag håller med dig om att det är supersvårt att hantera vänner som så enkelt blir gravida. Jag har dessutom några omkring som inte ville ha barn, men "oops, vi blev visst gravida. Det var inte vad vi ville, men ok, vi behåller det väl". Hur lätt är det att ta...?!
Radera