Här är jag nu... ledsen, trasig och försöker att gå vidare

Idag har det gått två veckor sedan jag skrapades och 17 dagar sedan jag chockartat fick veta att min fina bebis hade dött i magen. Bebismagen har försvunnit och blödningarna är i princip helt borta. Graviditetstestet som sjukhuset skickat med mig visade negativt i morse, så nu är det i alla fall över. Nu är det "bara" att börja om... Samla ihop resterna av mig själv som ligger utspridda och sargade överallt och börja om. Suck... Börja om... När kroppen har återhämtat sig och när mensen har kommit igång igen. Om vi har tur klarar sig ett av våra tre kvarvarande ägg i frysen så att vi i alla fall slipper starta en ny hormonomgång. Men lyckas vi inte med frysförsöket hägrar ändå en ny hormonstimulering och äggutplock. Önskar att bebisverkstan kunde sätta igång IDAG, men det dröjer ett par månader innan det ens kan bli aktuellt igen.

Igår älskade jag och min man för första gången igen, något som jag längtat efter att kunna göra. Men det blev inte alls som jag hade tänkt. Jag överväldigades så av alla känslor och besvikelsen över vi misslyckats att jag bröt ihop och grät. Det gör så ont... det gör så himla ont. Att kämpa i tre år, lyckas och sedan är det över. Bara så där. Att jag bara har en äggstock kvar och riskerar att få en tumör även på den äggstocken underlättar inte heller. Då är det över för gott. Men en sak i taget. Just nu finns chansen kvar och jag hänger kvar vid den för glatta livet.

To be continued...