Idag är det fyra veckor sedan vi fick reda på att bebisen dött i magen. Hur i hela friden kan tiden flugit förbi så fort?
Idag orkar jag inte fokusera på att vara ledsen. Det gör jag faktiskt inte så ofta nu förtiden. De få blogginlägg jag gjort hittills har jag gjort för att ta mig igenom stunder när jag mått riktigt dåligt, men för det mesta är det ok nu. Vad nu "ok" är...
Jag längtar efter att min cykel ska komma igång igen så att vi kan börja försöka igen. Sahlgrenska har stängt i juli, men det påverkar inte oss troligtvis eftersom min mens nog inte kommer igång igen förrän i mitten, slutet av juli.
Det är frustrerande att vänta. Och provocerande att se andras växande magar. Ja, jag säger provocerande för det är så det är. Eller... det är så jag upplever det. Jag har förbjudit mig själv från att räkna ut vilken vecka jag skulle varit i nu. Det är över, jag är inte gravid längre och det finns ingen mening med att veta det.
Funderar på hur ni andra som kämpar mår och vart ni är i processen. Finns det någon som går och väntar på att få testa i dagarna? Eller väntar på äggplock? Eller finns det någon som vi som nyss varit gravida och bebisen dött? Jag vet att ni finns där ute. Fast man tror att alla andra lyckas bli gravida så enkelt så vet jag att vi är många i samma situation. Hoppas ni är ok och att ni tar hand om er.
Kram
Hej,
SvaraRaderakan inte föreställa mig din situation, men förstår att det måste vara fruktansvärt när hopp och glädje släcks sådär.
Man kan inte mer än att fortsätta denna karusell och hoppas och vara stark. Håller tummar och tår för att du och din man lyckas hela vägen.
Ta hand om dig!
Tack snälla du...! Alla har vi vår resa, och ingen av oss har det enkelt. Som du säger: allt vi kan göra är att fortsätta denna karusell.
SvaraRaderaHar gjort ett misslyckat ivf och väntar på att för göra igen i augusti. Förstår vad du går igenom. Frustrationen när det inte lyckas är enorm. Önskar all lycka till i framtiden
SvaraRadera