Magbilder v. 18 - 21

Oj, oj, oj vad min mage växer och börjar bli stor! Min man fotograferar magen varje vecka för att vi ska kunna se framstegen och idag satte jag ihop en liten jämförelsebild. Omg! Getting big!!! Love it!!

Det känns så roligt att det börjar se ut som en "riktig" gravidmage nu. Innan har den liksom varit lite fyrkantig, men bilden vi tog idag i v. 21 börjar få lite snyggare form. :)

Julstök

Den riktiga julkänslan har inte infunnit sig än i år, men här pågår ändå förberedelserna för fullt. Julskinkan kokade jag häromdagen och den blev ljuvligt god. Jag har också planerat att koka knäck i flera dagar, men har fått skjuta upp det eftersom vi fått besök av olika familjemedlemmar. Det är det som är så mysigt kring jul tycker jag… att man ser till att hälsa på familj och vänner mer än man brukar.

Granen kläddes igår tillsammans med min mans barn. Vi hittade en liten nätt gran i år som passar perfekt i vardagsrummet. Känns lite roligt att fantisera om att nästa jul har vi en liten bebis! Fast min mans son sa att detta på sätt och vis är bebisens första jul. Det är ju sant faktiskt! Bebisen lever i allra högsta grad även om den inte är född än. :)

Min mans barn är tonåringar och är nog både lite nyfikna och skeptiska till att få ett syskon så här sent. Vi frågar ibland, men får ganska diffusa svar. Men de har börjat undra över vilka namn vi väljer bland och rätt som det är så är de i full gång med åsikter, spekulationer och egna val. Så det verkar som de tar det ganska bra. De har ju vetat om de andra två gångerna jag varit gravid, så de har haft gott om tid att smälta det successivt. Tror de kommer att bli toppen som storasyskon till vår lille krabat!

Klippte sönder mina nya byxor för att få plats

Eftersom jag är hemma och är sjukskriven bor jag mer eller mindre i mysbyxor nuförtiden. Hittills har jag använt min mans over size, men nu börjar magen ta alltför stor plats och de känns trånga. Så jag beställde två par gravidmysbyxor från Zalando och hoppades att någon av dem skulle funka.

Jag hatar verkligen byxor som sitter åt för mycket runt magen och speciellt nu när jag är gravid. Resårer gör bara ont kring bebisbulan. Ett av paren jag beställde var av typen som har en bred stretch som täcker magen, men de hade ändå tyvärr en smal ställbar resår som var tänkt att ha under bebismagen. Aj! Det gjorde ont och var obekvämt. Det andra paret var ändå värre och jag kände mig lite desperat. Så jag chansade och klippte helt enkelt av resårbandet och vips var byxorna perfekta!

Jag känner mig väldigt stor för att bara vara i v. 21! Jag vet att det kan vara väldigt olika hur stor man är, men jag jämför med bilder i böcker och på nätet och tycker jag är större än alla. 

Dags att vara lite social

Ikväll ska jag iväg och träffa mina arbetskamrater på en liten julavslutning. Jag har inte träffat dem på nästan tre månader eftersom jag varit sjukskriven. Det kommer att bli en pärs att köra de 25 minuter det tar att komma dit och orka sitta uppe och vara social en liten stund, men det får det vara värt.

Man blir så himla isolerad när man bara är hemma och det är skittrist. Förhoppningsvis ska jag börja jobba 25 % i januari och även om det kommer att bli obeskrivligt jobbigt så ser jag fram emot det. Tänk att få en liv igen! Man tröttnar fort på att ligga i sängen och titta på tv, något som jag egentligen gillar att göra.

Jag mätte min mage idag och nu är den dryga metern runt om. Jag mäter inte på någon vetenskapligt sätt, utan bara på mitt eget lilla vis. Jag mäter där jag är som rundast runt om helt enkelt. Jag började mäta för kanske 5 veckor sedan och då var jag 93 cm runt om. Så nog växer magen!

v. 20 + 6

Det är så härligt att känna att graviditeten löper på! Tog en skärmdump från Familjeliv och jag har nu gått drygt halva tiden! Jippi!! Det känns lite overkligt att se bebismarkören halvvägs… De två andra graviditeterna kom jag ju inte så här långt så det är en annorlunda syn.

Bebisen lever rövare i magen och det är verkligen en liten livlig krabat där inne. Jag var hos barnmorskan i förra veckan och vi lyssnade på hjärtljud. Barnmorskan hade fullt upp med att hänga med i svängarna eftersom bebisen sprattlade runt så mycket. Men fina hjärtljud var det! Jag känner bebisens sparkar och rörelser tydligt nu och det är jättefestligt, men samtidigt lite obehagligt. Det är en lite läbbig känsla när det "blubbar" till i magen, men samtidigt fnissar jag och tycker det är härligt att den lever och verkar må bra.

Idag bokade vi ett nytt ultraljud i v. 25. Förhoppningsvis kan de se könet ordentligt nästa gång. På RUL verkade det ju som det var en pojke, så det ska bli spännande att se om det blir bekräftat eller ändrat nästa gång. Vi är så nyfikna och vill veta! 8 januari är det dags för ultraljudet, så snart får vi kanske veta…

Tankar på det som varit

Jag var inne på Familjeliv och läste igenom några gamla inlägg jag gjort. Framförallt på ivf-trådar eftersom det är det mitt liv kretsat kring de senaste åren.

Vilken resa jag har gjort… Jag blev plötsligt så medveten och så påmind om allt jag varit med om. Och jag står fortfarande upp. Och så slog det mig vilken kamp jag delat/delar med så många av er där ute. Hjälp… Så starka vi är - håller ni inte med?

Vi har kämpat med sprutor, hormoner, undersökningar, negativa graviditetstest, missfall, ofostriga graviditeter, missed abortions, misslyckade stimuleringar, hopp, förtvivlan, längtan... och en massa gråt och smärta. Folk runt omkring oss som inte har varit med om detta kommer aldrig att förstå… Aldrig. De kommer aldrig att förstå hur det mest naturliga i hela världen kan bli en sådan kamp och den kraft det krävs för att gång på gång klara att resa sig efter att ha blivit omkullknuffad om och om igen. Tills man till slut undrar vad som blivit av den person man en gång var och om man någonsin kommer att vara helt lycklig igen. Och om det till slut är värt det… Och ändå inte ge upp.

I've been to hell and back… flera gånger. Och nu sitter jag här med magen i vädret i v. 19 och håller tummarna på att min kamp snart är över. Men jag tänker på alla er där ute som fortfarande är mitt uppe i det… eller i början… eller ni som känner att det är dags att släppa kampen och leva vidare utan barn. Jag känner med er allihopa. I've been there… i alla skeden. Ni har min tröst, min sympati och mina lyckönskningar.

Kram till er alla.