Jag var inne på Familjeliv och läste igenom några gamla inlägg jag gjort. Framförallt på ivf-trådar eftersom det är det mitt liv kretsat kring de senaste åren.
Vilken resa jag har gjort… Jag blev plötsligt så medveten och så påmind om allt jag varit med om. Och jag står fortfarande upp. Och så slog det mig vilken kamp jag delat/delar med så många av er där ute. Hjälp… Så starka vi är - håller ni inte med?
Vi har kämpat med sprutor, hormoner, undersökningar, negativa graviditetstest, missfall, ofostriga graviditeter, missed abortions, misslyckade stimuleringar, hopp, förtvivlan, längtan... och en massa gråt och smärta. Folk runt omkring oss som inte har varit med om detta kommer aldrig att förstå… Aldrig. De kommer aldrig att förstå hur det mest naturliga i hela världen kan bli en sådan kamp och den kraft det krävs för att gång på gång klara att resa sig efter att ha blivit omkullknuffad om och om igen. Tills man till slut undrar vad som blivit av den person man en gång var och om man någonsin kommer att vara helt lycklig igen. Och om det till slut är värt det… Och ändå inte ge upp.
I've been to hell and back… flera gånger. Och nu sitter jag här med magen i vädret i v. 19 och håller tummarna på att min kamp snart är över. Men jag tänker på alla er där ute som fortfarande är mitt uppe i det… eller i början… eller ni som känner att det är dags att släppa kampen och leva vidare utan barn. Jag känner med er allihopa. I've been there… i alla skeden. Ni har min tröst, min sympati och mina lyckönskningar.
Kram till er alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar