Inget mer i alla fall

Jag måste ha inbillat mig det där rosa... eller "nyansskillnaden" eller vad man ska kalla det. Det har i alla fall inte kommit något mer. Nu har jag bara vanliga gravidflytningar. *Andas ut för tillfället.*

V. 4+4 idag.

Var det rosa eller inte...?

Igår när jag var på toa tyckte jag att det kom lite svagt, svagt rosa på pappret. Paniken sköljde över mig på en halv sekund och illamående vällde upp i magen. Neeeej!! Inte igen!! Men efter några sekunder kände jag hur kroppen gav upp på något sätt. Jag orkade inte... jag orkade verkligen inte må så dåligt igen som jag gjorde för ett tag sedan när vi fick MA, så paniken och illamåendet drog sig tillbaka. Jag skulle inte säga att det försvann, för det är att ta i, men det blev betydligt bättre.

Men oron gnagde där och jag försökte trösta mig med att "det är bättre att det händer nu så här tidigt". Men det kom inget mer... tror jag... för jag är inte säker... inte ens säker att det var rosa första gången... hmmm...

Jag är säker på att jag inte är den enda ivf:are som vridit och vänt på toapappret och studerat och analyserat om det finns en nyansskillnad eller inte. Har jag rätt? För det var nog kanske bara en nyansskillnad... om det ens var det... eller... jag vet inte...!!!

Man kan ju bli galen för mindre... Inget mer idag i alla fall.

Rädslan har börjat smyga sig på

Igår satt jag och surfade runt lite på Familjeliv. Jag hamnade på en tråd där en tjej hade haft upprepade missfall och nu var hon gravid igen. Naturligtvis var hon rädd att det skulle hända igen, och tyvärr... längre fram i tråden när hon var i v. 9 så visade VUL att det var en ofostrig graviditet.

Och vips var den där... rädslan! Usch, tänk om det skulle vara så för mig också? Hur ska jag veta om jag verkligen är gravid, eller om det är en ofostrig graviditet, eller om det redan blivit ett MA? Avskyr att rädslan fick fäste, även om det bara var lite grann. Jag känner mig själv. Den kommer sakta men säkert få mer fäste och snart kommer jag att gå runt och nojja. Suck!

Tänk om det vore så enkelt att om man blev gravid och så var man gravid. Nio månader senare kommer bebisen och allt är frid och fröjd. Men inte då! Istället får man först kämpa som en galning för att bli gravid. Sedan om man väl får ett positivt test kan man inte vara säker på att det verkligen är ett foster. Och om det är det, ja då kan det ändå gå och dö när som helst... Hur sjutton kan jorden vara på väg att bli överbefolkad?! Det känns som det måste till ett under för att lyckas få ett barn.

Jag försöker ändå att fokusera på de positiva siffrorna. Visst leder ca 30 % av alla graviditeter till missfall, men det innebär ju också att 70 % av alla graviditeter leder till ett barn. Jag tycker jag förtjänar att vara bland de där 70 procenten nu...

Plötsligt känns allt annat oviktigt

Jag är helt omotiverad på jobbet just nu... Vad spelar det för roll tänker jag - jag är ju gravid! Tjohoo! Det är det enda som betyder något! Och ändå håller jag på med otroligt viktiga saker på jobbet just nu som kan påverka många människors liv i positiv riktning. (Nu menar jag inte att låta viktig eller att mitt jobb betyder mer än någon annans på något sätt. Utan att det faktiskt spelar roll det jag gör även om det inte känns så just nu.)

Jag vet inte vad jag skulle göra istället å andra sidan... bara gå runt och vara gravid...? Hehe... jaaa, det kanske hade varit trevligt, men det finns ganska stor risk att jag skulle bli lite "obsessed" då. ;)

Jag tar det faktiskt lite lugnare med känslorna den här gången ändå. Visst - jag är toklycklig, men lite lugnare toklycklig än förra gången. Jag kan inte riktigt avgöra om det är för att det inte blir lika speciellt den här gången eftersom jag varit med om det en gång tidigare, eller om det är för att jag är mer medveten om hur fel det kan gå...

Ja, ja, skit samma. Gravid är jag och det är toppen!!

Bildbevis

Mitt positiva graviditetstest från den 1 september!!

Nu har vi fått tid på Sahlgrenska den 3 oktober för VUL. Förstår inte hur jag ska klara mig en hel månad!! Innan man har fått se hjärtat slå vet man ju faktiskt inte hur det står till med graviditeten. Det kan ju gå fel efter det också (som jag fått erfara), men jag längtar tills det första steget är taget och håller tummarna för fina hjärtslag!

Försöker smälta

Åååh... kan fortfarande inte ta in det!! Jag är så lycklig, men samtidigt så skraj. "Tänk om jag har fel... tänk om jag inte är gravid..." Fast hur då? Jag har inte fått mens, två positiva graviditetstest och det känns på samma sätt i kroppen som förra gången jag var gravid. Jag förstår ju att jag är gravid, men det är liksom för bra för att vara sant!!

Tänk att jag lyckades igen! Första försöket efter mitt MA! Åh, vad jag hoppas att det går vägen den här gången!!

Imorgon ska jag ringa Sahlgrenska och meddela det glada nyheterna!!

Jag är GRAVID!!!!!!

Jag kunde inte hålla mig utan testade imorse, på rd 12, en dag innan beräknad mens och tre dagar innan td. Och det var som jag trodde: JAG ÄR GRAVID!!!!!!!

JAG ÄR SÅ HIMLA LYCKLIG!!!!!!!! Kan inte fatta att vi haft sådan tur som lyckades på första försöket efter vår missed abortion. Tre månader efter att jag skrapades finns det nu ett nytt litet pyre i magen. Jag är så lyckligt lottad!!

Jag var så nervös imorse... Jag vaknade tjugo över tre och var kissenödig. Men jag tyckte det var för tidigt. Hjärtat skenade och pulsen var så hög så det var svårt att somna om. Men jag slumrade till så småningom och sedan gick jag upp tjugo i sex. Kissade, doppade stickan i urinen och la den plant. Jag höll på att skaka sönder av nervositet, men det tog inte många sekunder innan jag såg att strecket började komma fram. Jag bröt ihop och grät...

Snälla, snälla lilla pyre. Stanna i magen den här gången. Jag hoppas på att få träffa dig i maj... längtar!!