Negativt på BIM -3

Så klart att jag inte kunde hålla mig från att testa...! Någon som trodde jag skulle klara det? Nejdå, när jag vaknade bestämde jag mig att jag inte kunde vänta och tog ett test. Men det var tyvärr negativt... :(

Jag vet ju att det är lite tidigt att testa. Tre dagar kvar till BIM, så även om jag är gravid så är det inte säkert att det skulle visa sig nu. Eller så är jag helt enkelt inte gravid. Suck... känns resonemanget igen? Har jag ältat detta i några dagar nu? Svar ja!

Att resonera fram och tillbaka hjälper ju inte, men jag tänker göra det ändå. Mina "symtom" hittills:

• Svullen och gasig mage.
• Ömhet och värk i kvinnomagen.
• Mer intensiv "mensvärk" än innan mens, och den har startat mycket tidigare än innan mens.
• Mycket (!) gulare urin.
• Illamående.
• Stark "smak" (är egentligen mer som en känsla) långt bak i svalget.
• Ökade flytningar.
• Ömma bröst.

Samtliga "symtom" har jag också haft tidigare när jag varit gravid. Ömma bröst har jag dock dessutom när jag väntar mens, så det behöver inte betyda något. Ibland illamående också, men aldrig så här tidigt.


Det som talar emot att jag är gravid:

• Har inte småplitor i ansiktet och på bröstet i samma utsträckning som när jag varit gravid.
• Negativt test på BIM -3.
• Har aldrig blivit gravid på naturlig väg förut.

Hmm... jag kom visst inte på fler saker som talar för att jag inte är gravid, men känner samtidigt att de två sista punkterna är ganska tunga... eller... hmm... suck...!

Testa imorgon? Nej, jag tror faktiskt inte det. Bör nog vänta tills åtminstone fredag på BIM -1. Eller egentligen till lördag. Men jag hinner nog ändra mig ett antal gånger innan dess.

Förvirrad

Velar fram och tillbaka mellan att tro att jag är gravid och inte. Och jag stör mig på att jag funderar och velar så mycket som jag gör. Det viktiga är ju inte om jag känner mig gravid eller inte, för det är inte "känner mig gravid" som avgör om jag är det eller inte. Men jag kan inte sluta!! Jag tror att alla som kämpar för att få ett barn kan förstå vad jag menar. Och alla andra också kanske...

Idag känner jag mig fortfarande uppsvullen och öm, men lite mer "tom" än de andra dagarna. Lite mindre luft i systemet så att säga. Ömheten har de senaste dagarna varit mindre på morgonen och förmiddagen och ökat under dagen för att vara som mest intensivt på kvällen. Likadant var det när jag var gravid. Kanske det är så idag med, det är bara förmiddag än. Men jag har inte ansiktet och bröstet fullt med småplitor som jag haft de andra två gångerna jag varit gravid. Så det gör mig lite misstänksam och skeptisk till om jag faktiskt inte är gravid. Jag vet att det kan skilja från gång till gång, men avsaknaden av detta gör ändå att jag undrar om jag har fel. Jag kanske inte alls är gravid.

Å andra sidan har jag börjat må lite småilla idag och det kan ju vara ett gott tecken. Men det kan också betyda ingenting. Jag kommer alltid tillbaka till ruta 1 igen hur jag än vänder vrider på saker och ting. Allt kan betyda något, och allt kan betyda ingenting. Dags att sluta älta med andra ord... men vem kan det.

Jag beställde en uppsättning billiga graviditetstester igår som jag hoppas kommer med posten idag. Men jag tror inte jag ska testa imorgon. Kanske torsdag... Två dagar innan BIM. Det gjorde jag förra gången, men jag kanske borde vänta... Å andra sidan kanske jag har börjat få förblödningar på mensen då och hela den här diskussionen är helt onödig.

Någon som har ett tålamod till salu?

Tror jag är gravid... men hur är det möjligt?

På lördag ska jag ha min mens och då är det meningen att jag ska ringa Sahlgrenska för att få en dag när jag ska börja ta sprutor för den korta metoden. Men jag tror faktiskt att jag är gravid... Hur sjutton har det gått till i sådana fall...?!

Ok, jag fattar hur bebisar blir till... eller rättare sagt hur andra gör. Men efter 3,5 års försök har vi aldrig lyckats bli gravida på naturlig väg, men det måste jag vara nu i sådana fall. Jag har samma värk och svullnadskänsla som jag haft de andra två gångerna jag varit gravid. Är det möjligt?! Kan jag vara gravid?

Både gångerna jag varit gravid har jag känt av det jättetidigt. Knappt en vecka efter ägglossningen har jag känt av värk och molande, på ett annat sätt än jag har innan mens. Förra gången jag var gravid kände jag igen det så starkt att jag var helt säker på att jag var gravid flera dagar innan jag plussade på BIM -2.

Men nu är jag mer osäker... inte för att jag inte känner igen känslan, men vi har ju inte gjort en ivf den här gången. Och det är ju faktiskt fullt möjligt att kroppen spökar efter två graviditeter och två MA på kort tid. Så jag kanske inte alls är gravid... eller...?

Första indikationen i kroppen kom redan ca fyra dagar efter äl (fem dagar efter positivt utslag på äl-test). Då var det ett svagt molande och det har nu successivt vuxit och pendlar mellan betydligt kraftigare molande och mer intensiv värk. Jag känner mig (och är) svullen och det känns som det spränger och trycker inne i livmodern.

Om jag ändå hade varit begåvad med ett tålamod...! Avskyr att behöva vänta. Idag är det BIM -5, så det är ju alldeles för tidigt att testa ens om jag hade velat det.

Som jag ser det finns det två alternativ:

1. Jag är gravid.
2. Kroppen har en massa konstigheter för sig efter det senaste MA och håller på att försöka hitta tillbaka. Och då blir det ömt och konstigt.

Ska bli oerhört spännande att se vilket av alternativen det är! Om jag inte är gravid så hoppas jag att jag inte blir besviken, för då börjar ju stimuleringen ett par dagar senare. Så oavsett vad så har jag något att se fram emot. Men nog fasiken hoppas jag på alternativ 1...!!! ;)

Hantera sorgen... hur då?

Nu har det gått en dryg månad sedan det andra MA. Folk frågar mig hur jag mår och jag svarar: Jag har ingen aning.

Jag går hos en kurator som jag träffat två gånger nu. Det känns bra att prata om det som hänt och hon har vettiga och relevanta frågor och kommentarer. När jag var där första gången hade jag stängt av nästan helt. Jag hade skjutit bort sorgen och så fort tankarna kom skyndade jag mig att tänka på något annat. Det gick av sig självt till slut. Resultatet blev orolig sömn, huvudvärk och svårigheter att hålla isär vad som hänt på riktigt och vad jag drömt eller helt enkelt bara hittat på.

Kuratorn betonade att det jag går igenom är en stor och jobbig händelse och att jag behöver tillåta mig att sörja. Jag har förlorat två barn och det vore konstigt att inte sörja. Och efter det har jag öppnat upp mig för sorgen. Men det är hemskt om jag ska vara ärlig. Visst förstår jag att jag kommer att må bättre av det, men jag vet inte hur jag ska hantera alla känslor som kommer. Det gör ont... det gör så förbannat jävla ont och jag orkar inte. Jag orkar inte hålla mig själv uppe mer. Men det finns ju inget alternativ. Det är bara att fortsätta, att hålla sig uppe och kämpa på. Vad ska man annars göra?!?

Jag är trött på att gå till jobbet och fokusera på andra saker. Det är viktiga saker på jobbet, jag vet det. Men de är samtidigt helt oviktiga i sammanhanget. Jag lägger en massa energi på att lösa andra saker, och mindre tid på mig själv och mina problem. Jag är trött på att nedprioritera mig själv och känner: men jag då?! Samtidigt är det jag själv som väljer att gå till jobbet, så det är ju mitt eget fel. Men det är ju ingen annan som gör mitt jobb när jag är borta. En massa saker skulle falla och många människor skulle bli påverkade och deras arbete köra fast. Så jag går till jobbet... konsekvenserna av att inte gå känns för stora. Fast konsekvenserna för mig själv och mitt psyke blir större.

Men å andra sidan... vad skulle jag göra hemma? Bara sörja? Vad gör det för skillnad och hur sunt är det? Det är det här som är mitt dilemma. Det är bra att följa rutiner så att man inte fastnar i sin sorg. Samtidigt tar jobbet bort så mycket tid och energi som jag istället kunde lagt på att hela mig själv. Just nu ägnar jag dagarna åt att göra situationen så bra som möjligt för alla andra, men inte mig själv.

Det känns som jag saknar redskap för att hantera alla känslor. Vart ska jag göra av dem? När det är som värst och det värker i både kroppen och själen - vad gör man då? Bara står ut? Fast det känns som man inte ska klara det?

Jag tar ett glas vin, eller rättare sagt; minst två just nu för att hantera det. Det är förmodligen inte optimalt, men vad fan ska jag göra när det känns som det gör så ont att man ska dö? Om jag har ont i huvudet tar jag en Alvedon, så nu när jag har ont i själen tar jag ett glas vin. Inget av dem läker, men båda två dämpar det onda. Så ser jag det, och jag vet inget annat sätt.

Rörigt inlägg... rörigt liv... Har fortfarande svårt att hålla isär vad som hänt i verkligheten och vad jag inbillat mig. Har dålig koll, tappar ord och är inte med. Jag håller mig uppe just nu tack vare julledigheten som närmar sig. Bara några dagar till att härda ut, sedan är jag ledig i två veckor.

Längtan efter att vara normal

Jag tillhör alltid undantagen... Om något normalt sett är på ett sätt, så tillhör jag oftast de där andra procenten som är ovanliga. De som inte är som det brukar, fast å andra sidan aldrig riktigt, riktigt illa.

Urinvägsinfektioner är inget ovanligt, men i mitt fall visade sig återkommande urinvägsinfektioner som barn vara en deformerad och trasig njure. Jag fick ta bort njuren eftersom den gjorde mig sjuk.

Skolios är en ganska vanlig ryggsjukdom hos tonårstjejer, men i mitt fall var det så illa att jag behövde behandling.

Min mens kom inte riktigt tillbaka efter att jag slutade med p-pillren när jag var 17 år, men ingen gynekolog reagerade på att det lät ovanligt. Mens kan bli oregelbunden och i viss fall bara komma lite då och då som hos mig. 10 år senare upptäcktes en 30 cm stor massa som man trodde var en cysta på min ena äggstock. Oddsen för att få det i min ålder var jättesmå. Cystan visade sig sedan vara en tumör, vilket också var väldigt ovanligt. Jag fick beskedet att i min ålder och med mina symtom så var oddsen mycket små att den var något annat än godartad, men så klart visade resultaten att så inte var fallet. Det var en borderlinetumör, vilket är en tumör som är något mellan godartad och elakartad. Tumör, äggstock och äggledare togs bort och jag lever med en förhöjd risk att få en tumör även på den andra äggstocken. Jag går på regelbundna kontroller, men får jag en till är drömmen om barn över.

De flesta människor kan bli gravida på naturlig väg, men inte jag. De flesta människors bebisar överlever i magen, inte mina. De flesta bebisar som inte klarar sig kommer ut i form av missfall, men inte mina.

Så... gnället är nu officiellt över. Det finns så klart människor som har det betydligt mycket värre än mig. Det finns de som är dödligt sjuka, de som svälter och de som inte lyckas bli gravida ens genom ivf. Jag vet det. Jag vet allt det där. Men jag önskar ändå att jag kunde få vara lite "normal" ett tag... bara lite jävla normal någon gång. Bara liiiiite normal och bli gravid, få barn och leva Svensson-liv. Jag är trött på att vara ovanlig och speciell. Det räcker nu. Punkt!

MA igen...

Helt overkligt...

Eftersom vi fick ett missed abortion vid förra graviditeten var jag lite extra nojig den här gången. Efter att VUL såg bra ut i v. 9 så bokade jag ett till i v. 14. Jag ville se att bebisen levde efter de första kritiska 12 veckorna.

Undersökningen gick först bra, läkaren kände på livmodern och sa att storleken verkade stämma med hur långt jag var i graviditeten (v. 13+5). Men när ultraljudet kom upp på skärmen och jag såg vår fina bebis och dess hjärta, tog det inte många sekunder förrän jag såg att hjärtat inte slog och att bebisen inte rörde sig. Jag tror både jag och min man höll andan de få sekunder det tog innan läkaren frågade: "Hur långt var det ni sa att du var gången?". Jag slog händerna för ansiktet och sa: "Den är för liten och hjärtat slår inte! Hur är det MÖJLIGT?!".

V. 11+0 visade storleken och inget hjärtaktivitet... Andra MA på ett halvår och jag är trasig... Visst är det lite lättare att hantera det denna gången eftersom vi varit med om det tidigare, men samtidigt är vi helt färdiga. Jag orkar inte gråta hela tiden, men sorgen är tung i kroppen.

Nu är det en vecka sedan jag skrapades och jag försöker se att varje dag som går är en dag närmare nästa graviditet. För visst har vi hopp i allt elände. Har det gått att bli gravid två gånger så kan jag ju uppenbarligen bli det. Och någon gång måste väl bebisen överleva...!?!

Nu blir det några månaders väntan på nästa stimulering. Äggen är slut i frysen så nu går vi in på IVF-omgång 2. Hade jag fått välja skulle jag gjort ett nytt försök idag. Men jag tror att det är tur att jag inte får välja faktiskt... Jag behöver en paus. Jag har varit gravid totalt sex månader det här året, förlorat två bebisar och gått igenom två skrapningar. Varken fysiskt eller psykiskt är jag redo för att försöka igen. Jag måste försöka lappa ihop mig själv så gott det går och försöka komma tillbaka.

VUL 4 okt

Den här suddiga lilla saken är min bebis!! 8 veckor och 3 dagar gammal!! Igår fick vi se ett fint tickande hjärta och vi är jättelyckliga!! Vi försöker fortfarande hålla fötterna på jorden eftersom vi vet av erfarenhet att det kan gå snett även efter detta, men ett lyckosteg på vägen är det. :)