Tredje inlägget idag! Jag borde verkligen inte, men ändå sitter jag här och skriver.

Bara för att jag skrev i morse att jag mer eller mindre hade gett upp eftersom jag inte kände någonting, så började jag känna något efter det. Det är förmodlingen ingenting, men lika glatt börjar den naiva och förhoppningsfulla delen av mig att hoppas.

Det trycker och ömmar från livmodersområdet och jag känner mig svullen. Det är definitivt inte mensvärk, men kan ju lika gärna komma av Lutinusen.

Vet inte varför jag ens bemödar mig om att analysera och fundera. Blir trött på mig själv. Men tack och lov att jag har den här bloggen så jag kan babbla på. Fram och tillbaka och fram och tillbaka igen. Samma jäkla dravel och dividerande, men jag behöver det. Oavsett hur många som läser eller inte läser.

Det är lätt att känna sig lite sjuk i huvudet när man analyserar allt man skriver, men jag skriver för att må bättre. Och det fungerar!

Påsktåg och panik

Sitter på jobbet och ser genom fönstret att en skara med små påskkärringar och några vuxna går in i huset. Suck... jag vet att det nog bara är en tidsfråga innan de kommer till mig. Och mycket riktigt, ca 10 min senare hör jag dem på mitt våningsplan. Glada i hågen går de runt till kontoren och ropar Glad Påsk! Mina kollegor tjoar glatt, men jag känner bara hur paniken väller upp och pulsen höjs.

Jag älskar barn, jag gör verkligen det. Men i det här läget finns det inget som är jobbigare än just små söta barn. Men det finns ingenstans att ta vägen. Vägen ut är förbi dem, så jag får helt enkelt sitta kvar. De är jättesöta när de dyker upp med sina målade rosiga kinder, fräknar och hucklen. Jag får godis och en teckning och skrattar och vinkar till dem. That´s what I do... I fake it.

Alla som inte har kämpat för att få barn skulle nog tycka det här var hur skruvat som helst. Men alla ni som kämpar förstår nog. Det har just gått upp för en att man troligtvis misslyckats ännu en gång och det sista man vill bli påmind om är hur underbara barn är. Andras barn... inte mina, för jag har inte lyckats få några.

Jag insåg igår kväll när jag skulle sova att drömmen om att leva familjeliv med min man nu känns så avlägsen att jag på sätt och vis inte ens förväntar mig att komma dit. Jätteskum känsla, eftersom jag ändå tror att vi kommer att lyckas. Men när man drömt om något så många år känns det nästan overkligt att man kommer att komma dit en dag. It's just a dream... liksom.

Börjar inse att det nog inte gått vägen

Jag försöker att vara ganska avslappnad den här gången, men samtidigt arbetar mitt medvetande i bakgrunden hela tiden på att försöka hitta tecken på en graviditet. Ibland ploppar det upp smågrejor, med eftersom jag hatar att lura mig själv måste jag krasst inse att det med största säkerhet är kört.

De gånger jag varit gravid har det varit SÅ tydligt. Ingenting är tydligt den här gången. Visserligen ingen mer mensvärk, men å andra sidan inte så mycket annat heller. Jag får värk ner mot ljumskarna ibland, vilket skulle kunna vara ett positivt tecken, men nej... det brukar göra betydligt mer ont.

Jag skrev igår att huden försämrats drastiskt de senaste dagarna, men idag är den fin igen. Inga mer finnar och plitor på väg utan de har mer eller mindre försvunnit. Och inget på bröstet heller. Varken är eller har varit.

Eftersom jag inte har ett enda sannolikt tecken, så måste jag mer eller mindre ge upp. Svårt för både hjärnan och hjärtat att göra det, men då blir jag hellre positivt överraskad om jag har fel.

Och även om jag skriver att jag mer eller mindre har gett upp, så sitter jag givetvis ändå här och hoppas. Så jag skriver delvis detta för att få mig själv att inse fakta. Det finns i dagsläget inga som helst tecken på en graviditet. Även om jag aldrig blivit gravid i en stimulerad cykel förut, så tycker jag ändå att jag borde märkt något med tanke på hur tydligt det varit de andra gångerna.

Så nej... får nog ställa in mig på att jag börjar blöda inom några dagar. 4 dagar kvar till td, men troligtvis dags för mens inom 1-2 dagar.

Glad Påsk på er allihop!! Jag tänker definitivt äta alldeles för mycket godis, och skölja ner det med ett stort glas vin när blödningen kommer.

RD 10

Rd 10 idag... tror jag... om man räknar insättningsdagen som rd 1.

Det är väldigt svårt att känna någonting den här gången eftersom jag tar Lutinus som sätter igång en massa hormonreaktioner i kroppen. Men jag har börjat misströsta faktiskt... Kände en svag mensantydning i förrgår, betydligt mer igår. Det enda som lättar upp är att det var ganska mycket mensvärk igår och så tidigt brukar jag inte få så mycket mensvärk. Men å andra sidan - vad är tidigt? När är "normalt" att få mens efter en stimulering? Om jag räknar uttaget som äl, då skulle jag fått utslag på stickan en eller två dagar tidigare i en normal cykel. Då är det dags för mens på fredag eller lördag. Td är på måndag.

Om jag ska vara ärlig så har jag inte så mycket symtom, och så har jag haft mensvärk. Så hoppet är inte stort. Om jag letar positiva tecken så har hyn försämrats märkbart de senaste dagarna. Den var redan illa från hormoninjektioner och Lutinus, men blivit värre. Men det kan ju bara bero på att hormonnvåerna stigit i kroppen ju mer Lutinus jag tagit (om det fungerar så).

Det andra "positiva tecknet" är att min urin blivit märkbart gulare. Men som ni märker så tar jag i när jag letar positiva tecken... De gånger jag varit gravid har kroppen tydligt skrikit det till mig vid det här laget, och det gör den inte nu. Å andra sidan är allt ömt och svullet av Lutinusen så det går inte att skilja den ena känslan från den andra.

Slutspekulerat för idag... Nu går jag på möte istället.

Ruvar, ruvar, ruvar

Igår var det dags för ET! Av 15 utplockade ägg hade 9 st blivit befruktade och 4 av dem utvecklades som de skulle. Så ett åkte in i livmodern och 3 gick till frysen. Egentligen kände jag mig hemskt besviken över att få så få till frysen, men det var inte det jag ville fokusera på igår. Personalen tyckte att 3 till frysen var ett bra resultat, men jag jämför med förra gången. Då gick 11 till frysen.

Men, men... det spelar ingen roll, eller snarare så kan jag inte påverka det. Nu är det fullt fokus på att ruva på mitt lilla ägg i magen. Hoppas det tar sig!! Ruvar, ruvar, ruvar... och hoppas, hoppas, hoppas...!

ET imorgon!!

Har varit lite dålig på att uppdatera vad som hänt sedan mensen satte igång, men så här har det gått.

Började med Gonal-F på mensen 3:e dag och gjorde VUL fem dagar senare. Då hade jag ungefär 12 ägg. Lättstimulerad den här gången med, vilket jag är glad över! Fick ny tid för VUL två dagar senare, vilket var i onsdags. Då var jag uppe i 15 ägg och fick sluta med Gonal-F. I fredags plockade jag ut äggen och det blev mycket riktigt 15 ägg. Jätteglad för att jag är så lättstimulerad med tanke på att jag bara har en äggstock. 15 ägg den här gången och 21 ägg förra gången - bra jobbat äggstock! :)

Så imorgon söndag är det dags för ET! Ska bli underbart att börja igen. Jag hoppas att många av äggen befruktats, men framförallt att jag blir gravid igen. Hur underbart, och skrämmande, vore inte det...!? Jag försöker ha lagom förhoppningar. Bara för att jag lyckats bli gravid de två senaste försöken är det ju ingen garanti att jag lyckas nu. Men åååh, vad jag vill!! Men, men... det viktigaste är ju att lyckas någon gång - och att få min underbara och efterlängtade bebis!!

Nu när det är dags för försök igen är det helt ofrånkomligt att tänka på året som gått. Om exakt en vecka är det ett år sedan vi gjorde det försök som ledde till vår första graviditet. Herregud vad vi varit med om det här året egentligen. Två bebisar som dött i magen är helt sjukt och obegripligt... hur sjutton har jag tagit mig igenom det? Man kan ju undra... Men hoppet om att få vår bebis till slut håller mig uppe!

Tack ni som läser bloggen och håller tummarna för mig! Det stärker!!

Äntligen... mens

Ja, det tillhör ju inte vanligheterna att jag blir glad när mensen kommer, men nu är jag det! Som jag skrev för några dagar sedan hade jag gett upp hoppet om att vara gravid. Så då återstod det bara att mensen skulle komma så att jag kan börja med sprutorna.

Igår kväll kom den äntligen. Två dagar sen, vilket som sagt bara hänt en gång tidigare när jag hade en biokemisk graviditet. Och vilken mens! Jag blöder så mycket att det nästan är fel att kalla det mens, för det är mer i stil med blodbad...! Och så jäkla ont det gjort! Så jag tror definitivt att det varit en biokemisk graviditet, eller ett tidigt missfall (men då kanske det borde blivit positivt utslag...?). Ja, ja... oavsett vad det varit, så har det varit smärtsamt. Men nu är det över och imorgon börjar jag med sprutorna! Tänk att man kan vara glad för det! ;)

På måndag är det dags för ultraljud för att se hur äggen utvecklats och troligtvis måndagen därpå dags för äggplock.

Insåg idag att det är 1,5 år sedan jag stimulerade senaste. Tänk att det gått 1,5 år sedan hela ivf-karusellen började! Visst känns det jäkligt trist att fortfarande kämpa så långt senare (och totalt 3,5 år sedan vi började försöka), men å andra sidan har väldigt mycket hänt på 1,5 år. Jag har ju ändå varit gravid 2 ggr sedan dess. Så en liten seger är det ändå (positive thinking!).

Fortfarande weird

Igår (på BIM) kom så första blodtecknet. Det började med bruna flytningar på eftermiddagen och sedan på kvällen några droppar blod. Idag är det bara bruna flytningar hittills. Jättemärkligt, för så här börjar aldrig min mens. Den börjar alltid med rosa blödningar. Däremot hade jag så här när jag fick min första missed abortion. Det är också märkligt eftersom min mens skulle varit i full gång igår, inte smådroppat. Det skulle börjat för flera dagar sedan.

Efter en hel del analyserande tror jag faktiskt att jag haft en biokemisk graviditet till. En biokemisk graviditet är när ägget fäster ett kort tag och sedan släpper. Kroppen börjar producera hcg och tror att den är gravid, men man hinner liksom aldrig bli gravid på riktigt. Det skulle förklara varför jag kände mig gravid tidigare, men att det har börjat ebba av (även om en del "symtom" är kvar). När jag tänker tillbaka på min första biokemiska graviditet minns jag nu att mensen var två dagar sen, men då hade jag småblött i en dryg vecka innan.

Någonting är ju uppenbarligen konstigt och inte normalt. Jag är som sagt inte den som tror en massa saker p.g.a. rent önsketänkande, och allt det här jag känt har jag inte inbillat mig. Och jag kan knappast inbilla mig att mensen är sen. Min kropp har inget subtilt språk direkt. Den talar TYDLIGT om ifall något är annorlunda, och de här senaste 1,5 veckan har den skrikit åt mig. Problemet är att jag inte riktigt fattar...

Nu har jag tappat lite intresse för att förstå vad det är min kropp gör och försöker säga. Nu vill jag bara ha det överstökat och köra nya försök. Skulle tro att mensen kommer igång på riktigt inom ett par dagar och sedan är det sprutor som gäller. Så kom igen!

Något verkar konstigt... men gravid är jag nog inte

Jag förstår inte vad som händer i kroppen... Jag testade i morse igen på BIM -1 och det var tyvärr negativt. Inte den minsta skymt av ens en skugga till streck, och då fick jag nog börja inse att jag faktiskt inte är gravid. Sannolikheten att det inte syns någonting dagen innan BIM känns så otroligt liten.

Men vad är det då som pågår?! Jag har ont och har värk - allt från intensivt molande till skarpare smärta. Jag känner mig inte längre gravid i magen (hur gärna jag än vill det), fastän den fortfarande är svullen och öm. Den känns helt enkelt inte samma längre (vilket började igår kväll). Men brösten känns däremot hur gravida som helst! När jag varit gravid har de varit ömma på ett helt annat sätt än när jag väntar mens, och just nu känns de supergravida!

Dessutom har jag inga som helst tecken på blödning, vilket är ännu konstigare. Imorgon ska mensen vara i full gång, vilket innebär att jag borde ha småblött i ett par dagar nu. Jag har kollat min ägglossning i sex år, och det har aldrig hänt att jag inte fått mens 16 dagar efter positivt utslag. Och det har aldrig hänt att jag kvällen innan inte har några som helst tecken på blödning. Enda undantaget var när jag åt Pergotime. Då kom första blodtecknet efter 16 dagar i varje cykel. Men jag har inte ätit Pergotime på över två år, så det här kan jag inte förklara.

Någonting är definitivt annorlunda. Jag är verkligen inte den som drar på och tror att jag är gravid bara så där. Snarare tvärtom - efter många års kamp för att bli mamma är jag så luttrad att jag inte ropar gravid för minsta lilla tecken. Been there, done that, and was wrong all the time. Men det här är så annorlunda att det inte går att ignorera.

Så, jag tror nog inte längre att jag är gravid. Det borde åtminstone funnits ett svagt streck idag och magen känns annorlunda. Dessutom har jag börjat känna mig konstig - jag mår dåligt, illa och ja... jag mår konstigt. Inte som att jag börjar bli sjuk, bara konstigt. Brösten spränger och magen ömmar och värker. Ibland känner jag att det påminner om mensvärk, men oftast inte. What's going on?!?!

Nu hoppas jag bara att mensen kommer igång illa kvickt så att allt det här jobbiga försvinner och jag kan börja med sprutorna. Så att jag kan bli gravid någon gång!