Sitter på jobbet och ser genom fönstret att en skara med små påskkärringar och några vuxna går in i huset. Suck... jag vet att det nog bara är en tidsfråga innan de kommer till mig. Och mycket riktigt, ca 10 min senare hör jag dem på mitt våningsplan. Glada i hågen går de runt till kontoren och ropar Glad Påsk! Mina kollegor tjoar glatt, men jag känner bara hur paniken väller upp och pulsen höjs.
Jag älskar barn, jag gör verkligen det. Men i det här läget finns det inget som är jobbigare än just små söta barn. Men det finns ingenstans att ta vägen. Vägen ut är förbi dem, så jag får helt enkelt sitta kvar. De är jättesöta när de dyker upp med sina målade rosiga kinder, fräknar och hucklen. Jag får godis och en teckning och skrattar och vinkar till dem. That´s what I do... I fake it.
Alla som inte har kämpat för att få barn skulle nog tycka det här var hur skruvat som helst. Men alla ni som kämpar förstår nog. Det har just gått upp för en att man troligtvis misslyckats ännu en gång och det sista man vill bli påmind om är hur underbara barn är. Andras barn... inte mina, för jag har inte lyckats få några.
Jag insåg igår kväll när jag skulle sova att drömmen om att leva familjeliv med min man nu känns så avlägsen att jag på sätt och vis inte ens förväntar mig att komma dit. Jätteskum känsla, eftersom jag ändå tror att vi kommer att lyckas. Men när man drömt om något så många år känns det nästan overkligt att man kommer att komma dit en dag. It's just a dream... liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar