Magbilder v. 18 - 21

Oj, oj, oj vad min mage växer och börjar bli stor! Min man fotograferar magen varje vecka för att vi ska kunna se framstegen och idag satte jag ihop en liten jämförelsebild. Omg! Getting big!!! Love it!!

Det känns så roligt att det börjar se ut som en "riktig" gravidmage nu. Innan har den liksom varit lite fyrkantig, men bilden vi tog idag i v. 21 börjar få lite snyggare form. :)

Julstök

Den riktiga julkänslan har inte infunnit sig än i år, men här pågår ändå förberedelserna för fullt. Julskinkan kokade jag häromdagen och den blev ljuvligt god. Jag har också planerat att koka knäck i flera dagar, men har fått skjuta upp det eftersom vi fått besök av olika familjemedlemmar. Det är det som är så mysigt kring jul tycker jag… att man ser till att hälsa på familj och vänner mer än man brukar.

Granen kläddes igår tillsammans med min mans barn. Vi hittade en liten nätt gran i år som passar perfekt i vardagsrummet. Känns lite roligt att fantisera om att nästa jul har vi en liten bebis! Fast min mans son sa att detta på sätt och vis är bebisens första jul. Det är ju sant faktiskt! Bebisen lever i allra högsta grad även om den inte är född än. :)

Min mans barn är tonåringar och är nog både lite nyfikna och skeptiska till att få ett syskon så här sent. Vi frågar ibland, men får ganska diffusa svar. Men de har börjat undra över vilka namn vi väljer bland och rätt som det är så är de i full gång med åsikter, spekulationer och egna val. Så det verkar som de tar det ganska bra. De har ju vetat om de andra två gångerna jag varit gravid, så de har haft gott om tid att smälta det successivt. Tror de kommer att bli toppen som storasyskon till vår lille krabat!

Klippte sönder mina nya byxor för att få plats

Eftersom jag är hemma och är sjukskriven bor jag mer eller mindre i mysbyxor nuförtiden. Hittills har jag använt min mans over size, men nu börjar magen ta alltför stor plats och de känns trånga. Så jag beställde två par gravidmysbyxor från Zalando och hoppades att någon av dem skulle funka.

Jag hatar verkligen byxor som sitter åt för mycket runt magen och speciellt nu när jag är gravid. Resårer gör bara ont kring bebisbulan. Ett av paren jag beställde var av typen som har en bred stretch som täcker magen, men de hade ändå tyvärr en smal ställbar resår som var tänkt att ha under bebismagen. Aj! Det gjorde ont och var obekvämt. Det andra paret var ändå värre och jag kände mig lite desperat. Så jag chansade och klippte helt enkelt av resårbandet och vips var byxorna perfekta!

Jag känner mig väldigt stor för att bara vara i v. 21! Jag vet att det kan vara väldigt olika hur stor man är, men jag jämför med bilder i böcker och på nätet och tycker jag är större än alla. 

Dags att vara lite social

Ikväll ska jag iväg och träffa mina arbetskamrater på en liten julavslutning. Jag har inte träffat dem på nästan tre månader eftersom jag varit sjukskriven. Det kommer att bli en pärs att köra de 25 minuter det tar att komma dit och orka sitta uppe och vara social en liten stund, men det får det vara värt.

Man blir så himla isolerad när man bara är hemma och det är skittrist. Förhoppningsvis ska jag börja jobba 25 % i januari och även om det kommer att bli obeskrivligt jobbigt så ser jag fram emot det. Tänk att få en liv igen! Man tröttnar fort på att ligga i sängen och titta på tv, något som jag egentligen gillar att göra.

Jag mätte min mage idag och nu är den dryga metern runt om. Jag mäter inte på någon vetenskapligt sätt, utan bara på mitt eget lilla vis. Jag mäter där jag är som rundast runt om helt enkelt. Jag började mäta för kanske 5 veckor sedan och då var jag 93 cm runt om. Så nog växer magen!

v. 20 + 6

Det är så härligt att känna att graviditeten löper på! Tog en skärmdump från Familjeliv och jag har nu gått drygt halva tiden! Jippi!! Det känns lite overkligt att se bebismarkören halvvägs… De två andra graviditeterna kom jag ju inte så här långt så det är en annorlunda syn.

Bebisen lever rövare i magen och det är verkligen en liten livlig krabat där inne. Jag var hos barnmorskan i förra veckan och vi lyssnade på hjärtljud. Barnmorskan hade fullt upp med att hänga med i svängarna eftersom bebisen sprattlade runt så mycket. Men fina hjärtljud var det! Jag känner bebisens sparkar och rörelser tydligt nu och det är jättefestligt, men samtidigt lite obehagligt. Det är en lite läbbig känsla när det "blubbar" till i magen, men samtidigt fnissar jag och tycker det är härligt att den lever och verkar må bra.

Idag bokade vi ett nytt ultraljud i v. 25. Förhoppningsvis kan de se könet ordentligt nästa gång. På RUL verkade det ju som det var en pojke, så det ska bli spännande att se om det blir bekräftat eller ändrat nästa gång. Vi är så nyfikna och vill veta! 8 januari är det dags för ultraljudet, så snart får vi kanske veta…

Tankar på det som varit

Jag var inne på Familjeliv och läste igenom några gamla inlägg jag gjort. Framförallt på ivf-trådar eftersom det är det mitt liv kretsat kring de senaste åren.

Vilken resa jag har gjort… Jag blev plötsligt så medveten och så påmind om allt jag varit med om. Och jag står fortfarande upp. Och så slog det mig vilken kamp jag delat/delar med så många av er där ute. Hjälp… Så starka vi är - håller ni inte med?

Vi har kämpat med sprutor, hormoner, undersökningar, negativa graviditetstest, missfall, ofostriga graviditeter, missed abortions, misslyckade stimuleringar, hopp, förtvivlan, längtan... och en massa gråt och smärta. Folk runt omkring oss som inte har varit med om detta kommer aldrig att förstå… Aldrig. De kommer aldrig att förstå hur det mest naturliga i hela världen kan bli en sådan kamp och den kraft det krävs för att gång på gång klara att resa sig efter att ha blivit omkullknuffad om och om igen. Tills man till slut undrar vad som blivit av den person man en gång var och om man någonsin kommer att vara helt lycklig igen. Och om det till slut är värt det… Och ändå inte ge upp.

I've been to hell and back… flera gånger. Och nu sitter jag här med magen i vädret i v. 19 och håller tummarna på att min kamp snart är över. Men jag tänker på alla er där ute som fortfarande är mitt uppe i det… eller i början… eller ni som känner att det är dags att släppa kampen och leva vidare utan barn. Jag känner med er allihopa. I've been there… i alla skeden. Ni har min tröst, min sympati och mina lyckönskningar.

Kram till er alla.

Frisk liten bebis på RUL

Det är så svårt att greppa, men jag är fortfarande gravid! Inget har gått fel än den här gången och i måndags var vi på RUL. Då var jag i v. 17+6 och vårt beräknade förlossningsdatum är den 29 april 2014. Det verkar som det är en liten pojke, vilket har gjort mig och maken helt förbryllade. Vi har ju inget bra förslag på pojknamn!

Haha… kära bekymmer i en sådan här lycklig tid! Kan det vara möjligt att vi blir föräldrar i april…?! Magen börjar bli rund och fin så visst verkar det lovande. :)

Bildbevis

24 augusti:

26 augusti:

Det omöjliga har hänt... gravid på naturlig väg!!

Jag förstår ingenting... INGENTING...!! Här går man och väntar på att få göra ett nytt FET om ett par veckor och så är jag gravid?!

Min äl den här cykeln var något i hästväg. Jag hade så ont och var så uppsvälld! I allt det började jag "läsa gravidsymtom" fast jag inte ens hade haft äl ännu. Äl-värken och sekretet höll på i säkert 1,5 vecka och det blev inte så att jag testade med äl-sticka. Jag märkte ändå när jag det verkade som det var dags "på riktigt" och mycket riktigt avtog sekretet någon dag senare.

Kroppen fortsatte att bete sig "hormonigt" och jag gick och fantiserade om graviditet från och till fast jag visste att det var alldeles för tidigt. Men jag trodde egentligen aldrig att jag var gravid på riktigt! Jag menar... efter fyra års kämpande kändes det alldeles för osannolikt.

Några dagar innan jag trodde att mensen skulle komma (jag visste ju inte säkert eftersom jag inte testat med äl-sticka, men kunde gissa på ett ungefär) så började jag få vissa gravidliknande symtom, men samtidigt var andra saker som normalt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg  hade jag bestämt mig för att inte tro på min kropps signaler längre, så gravid kunde jag inte vara. Men motvilligt smög sig hoppet in hos mig när symtom som illamående och orolig mage, samt dålig smak i munnen började komma. Och inget blod i sikte. Kunde det vara möjligt?

I lördags trodde jag att BIM var och då skulle jag ha en tjejmiddag på kvällen. Jag ville inte riskera att dricka alkohol gravid så jag bestämde mig för att testa den morgonen. I det läget kunde jag inte hitta någon annan förklaring än att jag var gravid med tanke på hur jag mådde, men det kunde ju inte vara möjligt...?!

Jodå, två graviditetstest visade positivt den morgonen och igår tog jag ett digitalt som visade Gravid +3 veckor.

Vi är minst sagt chockade, men oerhört glada!!

Bättre lycka nästa gång

I mitt senaste inlägg skrev jag att jag började känna värk i livmoderstrakten. Jag ville inte hoppas för mycket, men värken fortsatte och blev mer intensiv. Fredag kväll kunde jag knappt somna för jag hade så ont. Eftersom det var exakt som de gånger jag varit gravid var jag (mot min vilja) vid det laget helt övertygad om att jag var gravid.

Eftersom jag tog progesteron i form av Lutinus visste jag ändå att jag inte kunde vara helt säker, men jag valde mer eller mindre att ignorera det. De gånger jag varit gravid har varit vid ostimulerat FET, men jag tänkte att hur stor skillnad kan det vara vid ett stimulerat ET...?

Lördag kväll började jag känna mig lite "tom" i livmodern, vilket gjorde mig lite orolig. Men söndag morgon värkte det igen och jag var åter inne på gravidbanan. Men söndag eftermiddag fick jag en känsla... svårt att säga vad, men jag bara kände att jag var tvungen att gå på toa och kolla. Och mycket riktigt... svagt blodfärgat på pappret.

Måndag och td och blodet forsade. Ville inte ta det där jäkla testet, men jag vet ju att sjukhuset vill att man gör det ändå. Det var som att doppa testet i hallonsaft. Klart som fan att det inte skulle vara positivt med den blödningen. Och nej... inte det minsta positivt.

Om jag inte hade fått den där värken hade jag nog tagit det hyffsat. Förmodligen tjurat lite och tyckt att livet var väldigt orättvist. Men eftersom värken kom och jag började tro att jag var gravid så blev det så mycket värre. Jag kröp ihop i min mans famn och grät och var arg på min kropp. Varför signalerade den gravid om den inte var det?! Jävla progesteron! Jag ska ALDRIG mer tro på min kropps signaler... aldrig, aldrig, aldrig!

Igår kändes det bättre. Livet går vidare om än på ett annat sätt än jag hade hoppats. Jag försökte se fram emot nya försök, men sedan ringde min syster igår kväll. Vår bror väntar sitt tredje barn på kort tid... Suck… Jag är glad för deras skull, men samtidigt så ledsen för vår.

Tredje inlägget idag! Jag borde verkligen inte, men ändå sitter jag här och skriver.

Bara för att jag skrev i morse att jag mer eller mindre hade gett upp eftersom jag inte kände någonting, så började jag känna något efter det. Det är förmodlingen ingenting, men lika glatt börjar den naiva och förhoppningsfulla delen av mig att hoppas.

Det trycker och ömmar från livmodersområdet och jag känner mig svullen. Det är definitivt inte mensvärk, men kan ju lika gärna komma av Lutinusen.

Vet inte varför jag ens bemödar mig om att analysera och fundera. Blir trött på mig själv. Men tack och lov att jag har den här bloggen så jag kan babbla på. Fram och tillbaka och fram och tillbaka igen. Samma jäkla dravel och dividerande, men jag behöver det. Oavsett hur många som läser eller inte läser.

Det är lätt att känna sig lite sjuk i huvudet när man analyserar allt man skriver, men jag skriver för att må bättre. Och det fungerar!

Påsktåg och panik

Sitter på jobbet och ser genom fönstret att en skara med små påskkärringar och några vuxna går in i huset. Suck... jag vet att det nog bara är en tidsfråga innan de kommer till mig. Och mycket riktigt, ca 10 min senare hör jag dem på mitt våningsplan. Glada i hågen går de runt till kontoren och ropar Glad Påsk! Mina kollegor tjoar glatt, men jag känner bara hur paniken väller upp och pulsen höjs.

Jag älskar barn, jag gör verkligen det. Men i det här läget finns det inget som är jobbigare än just små söta barn. Men det finns ingenstans att ta vägen. Vägen ut är förbi dem, så jag får helt enkelt sitta kvar. De är jättesöta när de dyker upp med sina målade rosiga kinder, fräknar och hucklen. Jag får godis och en teckning och skrattar och vinkar till dem. That´s what I do... I fake it.

Alla som inte har kämpat för att få barn skulle nog tycka det här var hur skruvat som helst. Men alla ni som kämpar förstår nog. Det har just gått upp för en att man troligtvis misslyckats ännu en gång och det sista man vill bli påmind om är hur underbara barn är. Andras barn... inte mina, för jag har inte lyckats få några.

Jag insåg igår kväll när jag skulle sova att drömmen om att leva familjeliv med min man nu känns så avlägsen att jag på sätt och vis inte ens förväntar mig att komma dit. Jätteskum känsla, eftersom jag ändå tror att vi kommer att lyckas. Men när man drömt om något så många år känns det nästan overkligt att man kommer att komma dit en dag. It's just a dream... liksom.

Börjar inse att det nog inte gått vägen

Jag försöker att vara ganska avslappnad den här gången, men samtidigt arbetar mitt medvetande i bakgrunden hela tiden på att försöka hitta tecken på en graviditet. Ibland ploppar det upp smågrejor, med eftersom jag hatar att lura mig själv måste jag krasst inse att det med största säkerhet är kört.

De gånger jag varit gravid har det varit SÅ tydligt. Ingenting är tydligt den här gången. Visserligen ingen mer mensvärk, men å andra sidan inte så mycket annat heller. Jag får värk ner mot ljumskarna ibland, vilket skulle kunna vara ett positivt tecken, men nej... det brukar göra betydligt mer ont.

Jag skrev igår att huden försämrats drastiskt de senaste dagarna, men idag är den fin igen. Inga mer finnar och plitor på väg utan de har mer eller mindre försvunnit. Och inget på bröstet heller. Varken är eller har varit.

Eftersom jag inte har ett enda sannolikt tecken, så måste jag mer eller mindre ge upp. Svårt för både hjärnan och hjärtat att göra det, men då blir jag hellre positivt överraskad om jag har fel.

Och även om jag skriver att jag mer eller mindre har gett upp, så sitter jag givetvis ändå här och hoppas. Så jag skriver delvis detta för att få mig själv att inse fakta. Det finns i dagsläget inga som helst tecken på en graviditet. Även om jag aldrig blivit gravid i en stimulerad cykel förut, så tycker jag ändå att jag borde märkt något med tanke på hur tydligt det varit de andra gångerna.

Så nej... får nog ställa in mig på att jag börjar blöda inom några dagar. 4 dagar kvar till td, men troligtvis dags för mens inom 1-2 dagar.

Glad Påsk på er allihop!! Jag tänker definitivt äta alldeles för mycket godis, och skölja ner det med ett stort glas vin när blödningen kommer.

RD 10

Rd 10 idag... tror jag... om man räknar insättningsdagen som rd 1.

Det är väldigt svårt att känna någonting den här gången eftersom jag tar Lutinus som sätter igång en massa hormonreaktioner i kroppen. Men jag har börjat misströsta faktiskt... Kände en svag mensantydning i förrgår, betydligt mer igår. Det enda som lättar upp är att det var ganska mycket mensvärk igår och så tidigt brukar jag inte få så mycket mensvärk. Men å andra sidan - vad är tidigt? När är "normalt" att få mens efter en stimulering? Om jag räknar uttaget som äl, då skulle jag fått utslag på stickan en eller två dagar tidigare i en normal cykel. Då är det dags för mens på fredag eller lördag. Td är på måndag.

Om jag ska vara ärlig så har jag inte så mycket symtom, och så har jag haft mensvärk. Så hoppet är inte stort. Om jag letar positiva tecken så har hyn försämrats märkbart de senaste dagarna. Den var redan illa från hormoninjektioner och Lutinus, men blivit värre. Men det kan ju bara bero på att hormonnvåerna stigit i kroppen ju mer Lutinus jag tagit (om det fungerar så).

Det andra "positiva tecknet" är att min urin blivit märkbart gulare. Men som ni märker så tar jag i när jag letar positiva tecken... De gånger jag varit gravid har kroppen tydligt skrikit det till mig vid det här laget, och det gör den inte nu. Å andra sidan är allt ömt och svullet av Lutinusen så det går inte att skilja den ena känslan från den andra.

Slutspekulerat för idag... Nu går jag på möte istället.

Ruvar, ruvar, ruvar

Igår var det dags för ET! Av 15 utplockade ägg hade 9 st blivit befruktade och 4 av dem utvecklades som de skulle. Så ett åkte in i livmodern och 3 gick till frysen. Egentligen kände jag mig hemskt besviken över att få så få till frysen, men det var inte det jag ville fokusera på igår. Personalen tyckte att 3 till frysen var ett bra resultat, men jag jämför med förra gången. Då gick 11 till frysen.

Men, men... det spelar ingen roll, eller snarare så kan jag inte påverka det. Nu är det fullt fokus på att ruva på mitt lilla ägg i magen. Hoppas det tar sig!! Ruvar, ruvar, ruvar... och hoppas, hoppas, hoppas...!

ET imorgon!!

Har varit lite dålig på att uppdatera vad som hänt sedan mensen satte igång, men så här har det gått.

Började med Gonal-F på mensen 3:e dag och gjorde VUL fem dagar senare. Då hade jag ungefär 12 ägg. Lättstimulerad den här gången med, vilket jag är glad över! Fick ny tid för VUL två dagar senare, vilket var i onsdags. Då var jag uppe i 15 ägg och fick sluta med Gonal-F. I fredags plockade jag ut äggen och det blev mycket riktigt 15 ägg. Jätteglad för att jag är så lättstimulerad med tanke på att jag bara har en äggstock. 15 ägg den här gången och 21 ägg förra gången - bra jobbat äggstock! :)

Så imorgon söndag är det dags för ET! Ska bli underbart att börja igen. Jag hoppas att många av äggen befruktats, men framförallt att jag blir gravid igen. Hur underbart, och skrämmande, vore inte det...!? Jag försöker ha lagom förhoppningar. Bara för att jag lyckats bli gravid de två senaste försöken är det ju ingen garanti att jag lyckas nu. Men åååh, vad jag vill!! Men, men... det viktigaste är ju att lyckas någon gång - och att få min underbara och efterlängtade bebis!!

Nu när det är dags för försök igen är det helt ofrånkomligt att tänka på året som gått. Om exakt en vecka är det ett år sedan vi gjorde det försök som ledde till vår första graviditet. Herregud vad vi varit med om det här året egentligen. Två bebisar som dött i magen är helt sjukt och obegripligt... hur sjutton har jag tagit mig igenom det? Man kan ju undra... Men hoppet om att få vår bebis till slut håller mig uppe!

Tack ni som läser bloggen och håller tummarna för mig! Det stärker!!

Äntligen... mens

Ja, det tillhör ju inte vanligheterna att jag blir glad när mensen kommer, men nu är jag det! Som jag skrev för några dagar sedan hade jag gett upp hoppet om att vara gravid. Så då återstod det bara att mensen skulle komma så att jag kan börja med sprutorna.

Igår kväll kom den äntligen. Två dagar sen, vilket som sagt bara hänt en gång tidigare när jag hade en biokemisk graviditet. Och vilken mens! Jag blöder så mycket att det nästan är fel att kalla det mens, för det är mer i stil med blodbad...! Och så jäkla ont det gjort! Så jag tror definitivt att det varit en biokemisk graviditet, eller ett tidigt missfall (men då kanske det borde blivit positivt utslag...?). Ja, ja... oavsett vad det varit, så har det varit smärtsamt. Men nu är det över och imorgon börjar jag med sprutorna! Tänk att man kan vara glad för det! ;)

På måndag är det dags för ultraljud för att se hur äggen utvecklats och troligtvis måndagen därpå dags för äggplock.

Insåg idag att det är 1,5 år sedan jag stimulerade senaste. Tänk att det gått 1,5 år sedan hela ivf-karusellen började! Visst känns det jäkligt trist att fortfarande kämpa så långt senare (och totalt 3,5 år sedan vi började försöka), men å andra sidan har väldigt mycket hänt på 1,5 år. Jag har ju ändå varit gravid 2 ggr sedan dess. Så en liten seger är det ändå (positive thinking!).

Fortfarande weird

Igår (på BIM) kom så första blodtecknet. Det började med bruna flytningar på eftermiddagen och sedan på kvällen några droppar blod. Idag är det bara bruna flytningar hittills. Jättemärkligt, för så här börjar aldrig min mens. Den börjar alltid med rosa blödningar. Däremot hade jag så här när jag fick min första missed abortion. Det är också märkligt eftersom min mens skulle varit i full gång igår, inte smådroppat. Det skulle börjat för flera dagar sedan.

Efter en hel del analyserande tror jag faktiskt att jag haft en biokemisk graviditet till. En biokemisk graviditet är när ägget fäster ett kort tag och sedan släpper. Kroppen börjar producera hcg och tror att den är gravid, men man hinner liksom aldrig bli gravid på riktigt. Det skulle förklara varför jag kände mig gravid tidigare, men att det har börjat ebba av (även om en del "symtom" är kvar). När jag tänker tillbaka på min första biokemiska graviditet minns jag nu att mensen var två dagar sen, men då hade jag småblött i en dryg vecka innan.

Någonting är ju uppenbarligen konstigt och inte normalt. Jag är som sagt inte den som tror en massa saker p.g.a. rent önsketänkande, och allt det här jag känt har jag inte inbillat mig. Och jag kan knappast inbilla mig att mensen är sen. Min kropp har inget subtilt språk direkt. Den talar TYDLIGT om ifall något är annorlunda, och de här senaste 1,5 veckan har den skrikit åt mig. Problemet är att jag inte riktigt fattar...

Nu har jag tappat lite intresse för att förstå vad det är min kropp gör och försöker säga. Nu vill jag bara ha det överstökat och köra nya försök. Skulle tro att mensen kommer igång på riktigt inom ett par dagar och sedan är det sprutor som gäller. Så kom igen!

Något verkar konstigt... men gravid är jag nog inte

Jag förstår inte vad som händer i kroppen... Jag testade i morse igen på BIM -1 och det var tyvärr negativt. Inte den minsta skymt av ens en skugga till streck, och då fick jag nog börja inse att jag faktiskt inte är gravid. Sannolikheten att det inte syns någonting dagen innan BIM känns så otroligt liten.

Men vad är det då som pågår?! Jag har ont och har värk - allt från intensivt molande till skarpare smärta. Jag känner mig inte längre gravid i magen (hur gärna jag än vill det), fastän den fortfarande är svullen och öm. Den känns helt enkelt inte samma längre (vilket började igår kväll). Men brösten känns däremot hur gravida som helst! När jag varit gravid har de varit ömma på ett helt annat sätt än när jag väntar mens, och just nu känns de supergravida!

Dessutom har jag inga som helst tecken på blödning, vilket är ännu konstigare. Imorgon ska mensen vara i full gång, vilket innebär att jag borde ha småblött i ett par dagar nu. Jag har kollat min ägglossning i sex år, och det har aldrig hänt att jag inte fått mens 16 dagar efter positivt utslag. Och det har aldrig hänt att jag kvällen innan inte har några som helst tecken på blödning. Enda undantaget var när jag åt Pergotime. Då kom första blodtecknet efter 16 dagar i varje cykel. Men jag har inte ätit Pergotime på över två år, så det här kan jag inte förklara.

Någonting är definitivt annorlunda. Jag är verkligen inte den som drar på och tror att jag är gravid bara så där. Snarare tvärtom - efter många års kamp för att bli mamma är jag så luttrad att jag inte ropar gravid för minsta lilla tecken. Been there, done that, and was wrong all the time. Men det här är så annorlunda att det inte går att ignorera.

Så, jag tror nog inte längre att jag är gravid. Det borde åtminstone funnits ett svagt streck idag och magen känns annorlunda. Dessutom har jag börjat känna mig konstig - jag mår dåligt, illa och ja... jag mår konstigt. Inte som att jag börjar bli sjuk, bara konstigt. Brösten spränger och magen ömmar och värker. Ibland känner jag att det påminner om mensvärk, men oftast inte. What's going on?!?!

Nu hoppas jag bara att mensen kommer igång illa kvickt så att allt det här jobbiga försvinner och jag kan börja med sprutorna. Så att jag kan bli gravid någon gång!

Inget test idag!

Idag tog jag inget test. Det känns som det är bättre att vänta tills det är säkrare besked. Det bästa vore väl att vänta till lördag när mensen ska komma, men jag funderar på om det är mer praktiskt att testa imorgon igen. Om jag skulle få positivt test kan jag ringa till Sahlgrenska och meddela det. Både måndag och tisdag i nästa vecka har jag begränsade möjligheter att ringa eftersom jag är på konferens.

Min cykel har varit lite lång den här gången eftersom äl var lite sen (inget ovanligt för mig å andra sidan), så enligt planeringen jag gjort upp med Sahlgrenska borde jag haft mens och kommit igång med sprutorna i slutet av förra veckan. Så jag ligger redan lite efter så att säga. Känns som jag i sådana fall vill meddela dem så snart som möjligt.

Men... nu går jag händelserna i förväg känner jag! Men jag känner mig så säker på att jag är gravid att jag inte kan tänka mig ett annat scenario. Vågar jag skriva det? Får jag lov att tro det?

Huden i ansiktet har definitivt försämrats och är flammig och plitor på gång. Brösten känns som någon har injicerat ett gift som håller på att spränga sig fram runt om i alla blodkärl och värker längs hela processen. Magen är öm, om än dock lite mindre gasig de senaste två dagarna. Inga tecken på blod än.

Det är konstigt för jag är så övertygad om att jag är gravid, men ändå är jag livrädd att testen ska visa negativt. Jag blev defintitivt skrämd av det negativa beskedet igår. Det är det enda jag kan se framför mig när jag tänker på att testa igen. Ååååh vad jag hoppas att det visar positivt imorgon!! Om jag nu testar imorgon... Suck...

Uppdaterar imorgon igen så får vi se vad det blev...

Negativt på BIM -3

Så klart att jag inte kunde hålla mig från att testa...! Någon som trodde jag skulle klara det? Nejdå, när jag vaknade bestämde jag mig att jag inte kunde vänta och tog ett test. Men det var tyvärr negativt... :(

Jag vet ju att det är lite tidigt att testa. Tre dagar kvar till BIM, så även om jag är gravid så är det inte säkert att det skulle visa sig nu. Eller så är jag helt enkelt inte gravid. Suck... känns resonemanget igen? Har jag ältat detta i några dagar nu? Svar ja!

Att resonera fram och tillbaka hjälper ju inte, men jag tänker göra det ändå. Mina "symtom" hittills:

• Svullen och gasig mage.
• Ömhet och värk i kvinnomagen.
• Mer intensiv "mensvärk" än innan mens, och den har startat mycket tidigare än innan mens.
• Mycket (!) gulare urin.
• Illamående.
• Stark "smak" (är egentligen mer som en känsla) långt bak i svalget.
• Ökade flytningar.
• Ömma bröst.

Samtliga "symtom" har jag också haft tidigare när jag varit gravid. Ömma bröst har jag dock dessutom när jag väntar mens, så det behöver inte betyda något. Ibland illamående också, men aldrig så här tidigt.


Det som talar emot att jag är gravid:

• Har inte småplitor i ansiktet och på bröstet i samma utsträckning som när jag varit gravid.
• Negativt test på BIM -3.
• Har aldrig blivit gravid på naturlig väg förut.

Hmm... jag kom visst inte på fler saker som talar för att jag inte är gravid, men känner samtidigt att de två sista punkterna är ganska tunga... eller... hmm... suck...!

Testa imorgon? Nej, jag tror faktiskt inte det. Bör nog vänta tills åtminstone fredag på BIM -1. Eller egentligen till lördag. Men jag hinner nog ändra mig ett antal gånger innan dess.

Förvirrad

Velar fram och tillbaka mellan att tro att jag är gravid och inte. Och jag stör mig på att jag funderar och velar så mycket som jag gör. Det viktiga är ju inte om jag känner mig gravid eller inte, för det är inte "känner mig gravid" som avgör om jag är det eller inte. Men jag kan inte sluta!! Jag tror att alla som kämpar för att få ett barn kan förstå vad jag menar. Och alla andra också kanske...

Idag känner jag mig fortfarande uppsvullen och öm, men lite mer "tom" än de andra dagarna. Lite mindre luft i systemet så att säga. Ömheten har de senaste dagarna varit mindre på morgonen och förmiddagen och ökat under dagen för att vara som mest intensivt på kvällen. Likadant var det när jag var gravid. Kanske det är så idag med, det är bara förmiddag än. Men jag har inte ansiktet och bröstet fullt med småplitor som jag haft de andra två gångerna jag varit gravid. Så det gör mig lite misstänksam och skeptisk till om jag faktiskt inte är gravid. Jag vet att det kan skilja från gång till gång, men avsaknaden av detta gör ändå att jag undrar om jag har fel. Jag kanske inte alls är gravid.

Å andra sidan har jag börjat må lite småilla idag och det kan ju vara ett gott tecken. Men det kan också betyda ingenting. Jag kommer alltid tillbaka till ruta 1 igen hur jag än vänder vrider på saker och ting. Allt kan betyda något, och allt kan betyda ingenting. Dags att sluta älta med andra ord... men vem kan det.

Jag beställde en uppsättning billiga graviditetstester igår som jag hoppas kommer med posten idag. Men jag tror inte jag ska testa imorgon. Kanske torsdag... Två dagar innan BIM. Det gjorde jag förra gången, men jag kanske borde vänta... Å andra sidan kanske jag har börjat få förblödningar på mensen då och hela den här diskussionen är helt onödig.

Någon som har ett tålamod till salu?

Tror jag är gravid... men hur är det möjligt?

På lördag ska jag ha min mens och då är det meningen att jag ska ringa Sahlgrenska för att få en dag när jag ska börja ta sprutor för den korta metoden. Men jag tror faktiskt att jag är gravid... Hur sjutton har det gått till i sådana fall...?!

Ok, jag fattar hur bebisar blir till... eller rättare sagt hur andra gör. Men efter 3,5 års försök har vi aldrig lyckats bli gravida på naturlig väg, men det måste jag vara nu i sådana fall. Jag har samma värk och svullnadskänsla som jag haft de andra två gångerna jag varit gravid. Är det möjligt?! Kan jag vara gravid?

Både gångerna jag varit gravid har jag känt av det jättetidigt. Knappt en vecka efter ägglossningen har jag känt av värk och molande, på ett annat sätt än jag har innan mens. Förra gången jag var gravid kände jag igen det så starkt att jag var helt säker på att jag var gravid flera dagar innan jag plussade på BIM -2.

Men nu är jag mer osäker... inte för att jag inte känner igen känslan, men vi har ju inte gjort en ivf den här gången. Och det är ju faktiskt fullt möjligt att kroppen spökar efter två graviditeter och två MA på kort tid. Så jag kanske inte alls är gravid... eller...?

Första indikationen i kroppen kom redan ca fyra dagar efter äl (fem dagar efter positivt utslag på äl-test). Då var det ett svagt molande och det har nu successivt vuxit och pendlar mellan betydligt kraftigare molande och mer intensiv värk. Jag känner mig (och är) svullen och det känns som det spränger och trycker inne i livmodern.

Om jag ändå hade varit begåvad med ett tålamod...! Avskyr att behöva vänta. Idag är det BIM -5, så det är ju alldeles för tidigt att testa ens om jag hade velat det.

Som jag ser det finns det två alternativ:

1. Jag är gravid.
2. Kroppen har en massa konstigheter för sig efter det senaste MA och håller på att försöka hitta tillbaka. Och då blir det ömt och konstigt.

Ska bli oerhört spännande att se vilket av alternativen det är! Om jag inte är gravid så hoppas jag att jag inte blir besviken, för då börjar ju stimuleringen ett par dagar senare. Så oavsett vad så har jag något att se fram emot. Men nog fasiken hoppas jag på alternativ 1...!!! ;)