Nu har det gått en dryg månad sedan det andra MA. Folk frågar mig hur jag mår och jag svarar: Jag har ingen aning.
Jag går hos en kurator som jag träffat två gånger nu. Det känns bra att prata om det som hänt och hon har vettiga och relevanta frågor och kommentarer. När jag var där första gången hade jag stängt av nästan helt. Jag hade skjutit bort sorgen och så fort tankarna kom skyndade jag mig att tänka på något annat. Det gick av sig självt till slut. Resultatet blev orolig sömn, huvudvärk och svårigheter att hålla isär vad som hänt på riktigt och vad jag drömt eller helt enkelt bara hittat på.
Kuratorn betonade att det jag går igenom är en stor och jobbig händelse och att jag behöver tillåta mig att sörja. Jag har förlorat två barn och det vore konstigt att inte sörja. Och efter det har jag öppnat upp mig för sorgen. Men det är hemskt om jag ska vara ärlig. Visst förstår jag att jag kommer att må bättre av det, men jag vet inte hur jag ska hantera alla känslor som kommer. Det gör ont... det gör så förbannat jävla ont och jag orkar inte. Jag orkar inte hålla mig själv uppe mer. Men det finns ju inget alternativ. Det är bara att fortsätta, att hålla sig uppe och kämpa på. Vad ska man annars göra?!?
Jag är trött på att gå till jobbet och fokusera på andra saker. Det är viktiga saker på jobbet, jag vet det. Men de är samtidigt helt oviktiga i sammanhanget. Jag lägger en massa energi på att lösa andra saker, och mindre tid på mig själv och mina problem. Jag är trött på att nedprioritera mig själv och känner: men jag då?! Samtidigt är det jag själv som väljer att gå till jobbet, så det är ju mitt eget fel. Men det är ju ingen annan som gör mitt jobb när jag är borta. En massa saker skulle falla och många människor skulle bli påverkade och deras arbete köra fast. Så jag går till jobbet... konsekvenserna av att inte gå känns för stora. Fast konsekvenserna för mig själv och mitt psyke blir större.
Men å andra sidan... vad skulle jag göra hemma? Bara sörja? Vad gör det för skillnad och hur sunt är det? Det är det här som är mitt dilemma. Det är bra att följa rutiner så att man inte fastnar i sin sorg. Samtidigt tar jobbet bort så mycket tid och energi som jag istället kunde lagt på att hela mig själv. Just nu ägnar jag dagarna åt att göra situationen så bra som möjligt för alla andra, men inte mig själv.
Det känns som jag saknar redskap för att hantera alla känslor. Vart ska jag göra av dem? När det är som värst och det värker i både kroppen och själen - vad gör man då? Bara står ut? Fast det känns som man inte ska klara det?
Jag tar ett glas vin, eller rättare sagt; minst två just nu för att hantera det. Det är förmodligen inte optimalt, men vad fan ska jag göra när det känns som det gör så ont att man ska dö? Om jag har ont i huvudet tar jag en Alvedon, så nu när jag har ont i själen tar jag ett glas vin. Inget av dem läker, men båda två dämpar det onda. Så ser jag det, och jag vet inget annat sätt.
Rörigt inlägg... rörigt liv... Har fortfarande svårt att hålla isär vad som hänt i verkligheten och vad jag inbillat mig. Har dålig koll, tappar ord och är inte med. Jag håller mig uppe just nu tack vare julledigheten som närmar sig. Bara några dagar till att härda ut, sedan är jag ledig i två veckor.
måndag 17 december 2012
lördag 24 november 2012
Längtan efter att vara normal
Jag tillhör alltid undantagen... Om något normalt sett är på ett sätt, så tillhör jag oftast de där andra procenten som är ovanliga. De som inte är som det brukar, fast å andra sidan aldrig riktigt, riktigt illa.
Urinvägsinfektioner är inget ovanligt, men i mitt fall visade sig återkommande urinvägsinfektioner som barn vara en deformerad och trasig njure. Jag fick ta bort njuren eftersom den gjorde mig sjuk.
Skolios är en ganska vanlig ryggsjukdom hos tonårstjejer, men i mitt fall var det så illa att jag behövde behandling.
Min mens kom inte riktigt tillbaka efter att jag slutade med p-pillren när jag var 17 år, men ingen gynekolog reagerade på att det lät ovanligt. Mens kan bli oregelbunden och i viss fall bara komma lite då och då som hos mig. 10 år senare upptäcktes en 30 cm stor massa som man trodde var en cysta på min ena äggstock. Oddsen för att få det i min ålder var jättesmå. Cystan visade sig sedan vara en tumör, vilket också var väldigt ovanligt. Jag fick beskedet att i min ålder och med mina symtom så var oddsen mycket små att den var något annat än godartad, men så klart visade resultaten att så inte var fallet. Det var en borderlinetumör, vilket är en tumör som är något mellan godartad och elakartad. Tumör, äggstock och äggledare togs bort och jag lever med en förhöjd risk att få en tumör även på den andra äggstocken. Jag går på regelbundna kontroller, men får jag en till är drömmen om barn över.
De flesta människor kan bli gravida på naturlig väg, men inte jag. De flesta människors bebisar överlever i magen, inte mina. De flesta bebisar som inte klarar sig kommer ut i form av missfall, men inte mina.
Så... gnället är nu officiellt över. Det finns så klart människor som har det betydligt mycket värre än mig. Det finns de som är dödligt sjuka, de som svälter och de som inte lyckas bli gravida ens genom ivf. Jag vet det. Jag vet allt det där. Men jag önskar ändå att jag kunde få vara lite "normal" ett tag... bara lite jävla normal någon gång. Bara liiiiite normal och bli gravid, få barn och leva Svensson-liv. Jag är trött på att vara ovanlig och speciell. Det räcker nu. Punkt!
Urinvägsinfektioner är inget ovanligt, men i mitt fall visade sig återkommande urinvägsinfektioner som barn vara en deformerad och trasig njure. Jag fick ta bort njuren eftersom den gjorde mig sjuk.
Skolios är en ganska vanlig ryggsjukdom hos tonårstjejer, men i mitt fall var det så illa att jag behövde behandling.
Min mens kom inte riktigt tillbaka efter att jag slutade med p-pillren när jag var 17 år, men ingen gynekolog reagerade på att det lät ovanligt. Mens kan bli oregelbunden och i viss fall bara komma lite då och då som hos mig. 10 år senare upptäcktes en 30 cm stor massa som man trodde var en cysta på min ena äggstock. Oddsen för att få det i min ålder var jättesmå. Cystan visade sig sedan vara en tumör, vilket också var väldigt ovanligt. Jag fick beskedet att i min ålder och med mina symtom så var oddsen mycket små att den var något annat än godartad, men så klart visade resultaten att så inte var fallet. Det var en borderlinetumör, vilket är en tumör som är något mellan godartad och elakartad. Tumör, äggstock och äggledare togs bort och jag lever med en förhöjd risk att få en tumör även på den andra äggstocken. Jag går på regelbundna kontroller, men får jag en till är drömmen om barn över.
De flesta människor kan bli gravida på naturlig väg, men inte jag. De flesta människors bebisar överlever i magen, inte mina. De flesta bebisar som inte klarar sig kommer ut i form av missfall, men inte mina.
Så... gnället är nu officiellt över. Det finns så klart människor som har det betydligt mycket värre än mig. Det finns de som är dödligt sjuka, de som svälter och de som inte lyckas bli gravida ens genom ivf. Jag vet det. Jag vet allt det där. Men jag önskar ändå att jag kunde få vara lite "normal" ett tag... bara lite jävla normal någon gång. Bara liiiiite normal och bli gravid, få barn och leva Svensson-liv. Jag är trött på att vara ovanlig och speciell. Det räcker nu. Punkt!
onsdag 21 november 2012
MA igen...
Helt overkligt...
Eftersom vi fick ett missed abortion vid förra graviditeten var jag lite extra nojig den här gången. Efter att VUL såg bra ut i v. 9 så bokade jag ett till i v. 14. Jag ville se att bebisen levde efter de första kritiska 12 veckorna.
Undersökningen gick först bra, läkaren kände på livmodern och sa att storleken verkade stämma med hur långt jag var i graviditeten (v. 13+5). Men när ultraljudet kom upp på skärmen och jag såg vår fina bebis och dess hjärta, tog det inte många sekunder förrän jag såg att hjärtat inte slog och att bebisen inte rörde sig. Jag tror både jag och min man höll andan de få sekunder det tog innan läkaren frågade: "Hur långt var det ni sa att du var gången?". Jag slog händerna för ansiktet och sa: "Den är för liten och hjärtat slår inte! Hur är det MÖJLIGT?!".
V. 11+0 visade storleken och inget hjärtaktivitet... Andra MA på ett halvår och jag är trasig... Visst är det lite lättare att hantera det denna gången eftersom vi varit med om det tidigare, men samtidigt är vi helt färdiga. Jag orkar inte gråta hela tiden, men sorgen är tung i kroppen.
Nu är det en vecka sedan jag skrapades och jag försöker se att varje dag som går är en dag närmare nästa graviditet. För visst har vi hopp i allt elände. Har det gått att bli gravid två gånger så kan jag ju uppenbarligen bli det. Och någon gång måste väl bebisen överleva...!?!
Nu blir det några månaders väntan på nästa stimulering. Äggen är slut i frysen så nu går vi in på IVF-omgång 2. Hade jag fått välja skulle jag gjort ett nytt försök idag. Men jag tror att det är tur att jag inte får välja faktiskt... Jag behöver en paus. Jag har varit gravid totalt sex månader det här året, förlorat två bebisar och gått igenom två skrapningar. Varken fysiskt eller psykiskt är jag redo för att försöka igen. Jag måste försöka lappa ihop mig själv så gott det går och försöka komma tillbaka.
Eftersom vi fick ett missed abortion vid förra graviditeten var jag lite extra nojig den här gången. Efter att VUL såg bra ut i v. 9 så bokade jag ett till i v. 14. Jag ville se att bebisen levde efter de första kritiska 12 veckorna.
Undersökningen gick först bra, läkaren kände på livmodern och sa att storleken verkade stämma med hur långt jag var i graviditeten (v. 13+5). Men när ultraljudet kom upp på skärmen och jag såg vår fina bebis och dess hjärta, tog det inte många sekunder förrän jag såg att hjärtat inte slog och att bebisen inte rörde sig. Jag tror både jag och min man höll andan de få sekunder det tog innan läkaren frågade: "Hur långt var det ni sa att du var gången?". Jag slog händerna för ansiktet och sa: "Den är för liten och hjärtat slår inte! Hur är det MÖJLIGT?!".
V. 11+0 visade storleken och inget hjärtaktivitet... Andra MA på ett halvår och jag är trasig... Visst är det lite lättare att hantera det denna gången eftersom vi varit med om det tidigare, men samtidigt är vi helt färdiga. Jag orkar inte gråta hela tiden, men sorgen är tung i kroppen.
Nu är det en vecka sedan jag skrapades och jag försöker se att varje dag som går är en dag närmare nästa graviditet. För visst har vi hopp i allt elände. Har det gått att bli gravid två gånger så kan jag ju uppenbarligen bli det. Och någon gång måste väl bebisen överleva...!?!
Nu blir det några månaders väntan på nästa stimulering. Äggen är slut i frysen så nu går vi in på IVF-omgång 2. Hade jag fått välja skulle jag gjort ett nytt försök idag. Men jag tror att det är tur att jag inte får välja faktiskt... Jag behöver en paus. Jag har varit gravid totalt sex månader det här året, förlorat två bebisar och gått igenom två skrapningar. Varken fysiskt eller psykiskt är jag redo för att försöka igen. Jag måste försöka lappa ihop mig själv så gott det går och försöka komma tillbaka.
fredag 5 oktober 2012
VUL 4 okt
Den här suddiga lilla saken är min bebis!! 8 veckor och 3 dagar gammal!! Igår fick vi se ett fint tickande hjärta och vi är jättelyckliga!! Vi försöker fortfarande hålla fötterna på jorden eftersom vi vet av erfarenhet att det kan gå snett även efter detta, men ett lyckosteg på vägen är det. :)
måndag 17 september 2012
Zzzz.......
Äääär såååå trööööött... Zzzz... Ja, nu har gravidititetströttheten satt in i alla fall. Det positiva är att det inte är svårt att somna på kvällarna i alla fall... eller typ när som helst. Skulle gärna sova majoriteten av dagen, men det funkar liksom inte med resten av mitt liv.
Illamåendet gjorde entré samtidigt, men det är än så länge på en "ok" nivå.
Jag ringde till sjukhuset idag för att prata om min lilla rosa blödning förra veckan. De tyckte inte att jag behövde komma in och kolla upp det, utan sa att det var ganska sannolikt att det var kopplat till att vi hade haft sex dagen innan. Givetvis kan de inte garantera något, men jag nöjer mig med det svaret så länge. Jag ska ju ändå på VUL om drygt två veckor, så det är bara att vänta. Jag har lärt mig av mitt MA att ingenting är säkert, inte ens med två fina ultraljud i bagaget. Så jag kan vänta. Jag får acceptera att jag kommer att leva i ett vakuum i några veckor tills jag känner att jag vågar andas ut och tro på graviditeten (om jag nu kommer så långt).
Ha det bra alla, och sov gott!! Det kommer jag att göra i alla fall.
Illamåendet gjorde entré samtidigt, men det är än så länge på en "ok" nivå.
Jag ringde till sjukhuset idag för att prata om min lilla rosa blödning förra veckan. De tyckte inte att jag behövde komma in och kolla upp det, utan sa att det var ganska sannolikt att det var kopplat till att vi hade haft sex dagen innan. Givetvis kan de inte garantera något, men jag nöjer mig med det svaret så länge. Jag ska ju ändå på VUL om drygt två veckor, så det är bara att vänta. Jag har lärt mig av mitt MA att ingenting är säkert, inte ens med två fina ultraljud i bagaget. Så jag kan vänta. Jag får acceptera att jag kommer att leva i ett vakuum i några veckor tills jag känner att jag vågar andas ut och tro på graviditeten (om jag nu kommer så långt).
Ha det bra alla, och sov gott!! Det kommer jag att göra i alla fall.
fredag 14 september 2012
Lite rosa, men tar det lugnt
I tisdags fick jag definitivt lite rosa på pappret, och sedan lite brunt under några timmar efter det. Jag var för trött av hormoner och förkylning för att stressa upp mig på riktigt, men självklart gick pulsen upp. Vi hade haft sex dagen innan och jag vet att man kan blöda lite efter det. Men jag tycker inte att det borde kommit färskt blod (rosa) så långt efteråt...
Jag visste att onsdagen och torsdagen skulle vara hemskt intensiva på jobbet, så det fanns inte en chans att jag skulle kunna hinna med ett sjukhusbesök då. Och även om jag skulle kunna hitta en stund att klämma in en undersökning på skulle jag inte kunnat hantera ett negativt besked just då. Onsdagen och torsdagen på jobbet var så pass viktiga att det inte var möjligt. Så alternativet skulle vara att jag ringde idag, fredag, och försökte få en tid. Jag kunde inte bestämma mig riktigt för om jag ville kolla upp det eller inte eftersom det är så tidigt i graviditeten ändå.
Efter mycket funderande googlade jag lite på vad man skulle kunna se i v. 5+4 som jag är på idag. Inte mycket... och det är så på gränsen att man kan se hjärtslag att jag bestämde mig för att det bara skulle vara mer stressande om de inte såg något. Jag har ändå ett planerat VUL om 2,5 vecka, så jag kan vänta. För även om det skulle se bra ut nu är det ju inte säkert att det gör det en minut efter undersökningen. Jag har lärt mig att vad som helst kan hända när som helst.
Jag försöker att ta det lugnt och inte tänka för mycket på att jag är gravid. Jag försöker istället resonera som att jag kanske är det, eller förhoppningsvis. Det är så långt kvar och så mycket kan gå fel, eller redan ha gått fel, så jag måste försöka slappna av. Att jag fick lite rosa kan vara hur normalt som helst. Det kan också vara ett tecken på att något är fel. Men att inte få en blödning behöver inte heller betyda att allt är rätt, så hur man än vrider och vänder på det kan man aldrig veta.
Så det är lika bra att släppa det så länge och hoppas.
Jag visste att onsdagen och torsdagen skulle vara hemskt intensiva på jobbet, så det fanns inte en chans att jag skulle kunna hinna med ett sjukhusbesök då. Och även om jag skulle kunna hitta en stund att klämma in en undersökning på skulle jag inte kunnat hantera ett negativt besked just då. Onsdagen och torsdagen på jobbet var så pass viktiga att det inte var möjligt. Så alternativet skulle vara att jag ringde idag, fredag, och försökte få en tid. Jag kunde inte bestämma mig riktigt för om jag ville kolla upp det eller inte eftersom det är så tidigt i graviditeten ändå.
Efter mycket funderande googlade jag lite på vad man skulle kunna se i v. 5+4 som jag är på idag. Inte mycket... och det är så på gränsen att man kan se hjärtslag att jag bestämde mig för att det bara skulle vara mer stressande om de inte såg något. Jag har ändå ett planerat VUL om 2,5 vecka, så jag kan vänta. För även om det skulle se bra ut nu är det ju inte säkert att det gör det en minut efter undersökningen. Jag har lärt mig att vad som helst kan hända när som helst.
Jag försöker att ta det lugnt och inte tänka för mycket på att jag är gravid. Jag försöker istället resonera som att jag kanske är det, eller förhoppningsvis. Det är så långt kvar och så mycket kan gå fel, eller redan ha gått fel, så jag måste försöka slappna av. Att jag fick lite rosa kan vara hur normalt som helst. Det kan också vara ett tecken på att något är fel. Men att inte få en blödning behöver inte heller betyda att allt är rätt, så hur man än vrider och vänder på det kan man aldrig veta.
Så det är lika bra att släppa det så länge och hoppas.
fredag 7 september 2012
Inget mer i alla fall
Jag måste ha inbillat mig det där rosa... eller "nyansskillnaden" eller vad man ska kalla det. Det har i alla fall inte kommit något mer. Nu har jag bara vanliga gravidflytningar. *Andas ut för tillfället.*
V. 4+4 idag.
V. 4+4 idag.
torsdag 6 september 2012
Var det rosa eller inte...?
Igår när jag var på toa tyckte jag att det kom lite svagt, svagt rosa på pappret. Paniken sköljde över mig på en halv sekund och illamående vällde upp i magen. Neeeej!! Inte igen!! Men efter några sekunder kände jag hur kroppen gav upp på något sätt. Jag orkade inte... jag orkade verkligen inte må så dåligt igen som jag gjorde för ett tag sedan när vi fick MA, så paniken och illamåendet drog sig tillbaka. Jag skulle inte säga att det försvann, för det är att ta i, men det blev betydligt bättre.
Men oron gnagde där och jag försökte trösta mig med att "det är bättre att det händer nu så här tidigt". Men det kom inget mer... tror jag... för jag är inte säker... inte ens säker att det var rosa första gången... hmmm...
Jag är säker på att jag inte är den enda ivf:are som vridit och vänt på toapappret och studerat och analyserat om det finns en nyansskillnad eller inte. Har jag rätt? För det var nog kanske bara en nyansskillnad... om det ens var det... eller... jag vet inte...!!!
Man kan ju bli galen för mindre... Inget mer idag i alla fall.
Men oron gnagde där och jag försökte trösta mig med att "det är bättre att det händer nu så här tidigt". Men det kom inget mer... tror jag... för jag är inte säker... inte ens säker att det var rosa första gången... hmmm...
Jag är säker på att jag inte är den enda ivf:are som vridit och vänt på toapappret och studerat och analyserat om det finns en nyansskillnad eller inte. Har jag rätt? För det var nog kanske bara en nyansskillnad... om det ens var det... eller... jag vet inte...!!!
Man kan ju bli galen för mindre... Inget mer idag i alla fall.
onsdag 5 september 2012
Rädslan har börjat smyga sig på
Igår satt jag och surfade runt lite på Familjeliv. Jag hamnade på en tråd där en tjej hade haft upprepade missfall och nu var hon gravid igen. Naturligtvis var hon rädd att det skulle hända igen, och tyvärr... längre fram i tråden när hon var i v. 9 så visade VUL att det var en ofostrig graviditet.
Och vips var den där... rädslan! Usch, tänk om det skulle vara så för mig också? Hur ska jag veta om jag verkligen är gravid, eller om det är en ofostrig graviditet, eller om det redan blivit ett MA? Avskyr att rädslan fick fäste, även om det bara var lite grann. Jag känner mig själv. Den kommer sakta men säkert få mer fäste och snart kommer jag att gå runt och nojja. Suck!
Tänk om det vore så enkelt att om man blev gravid och så var man gravid. Nio månader senare kommer bebisen och allt är frid och fröjd. Men inte då! Istället får man först kämpa som en galning för att bli gravid. Sedan om man väl får ett positivt test kan man inte vara säker på att det verkligen är ett foster. Och om det är det, ja då kan det ändå gå och dö när som helst... Hur sjutton kan jorden vara på väg att bli överbefolkad?! Det känns som det måste till ett under för att lyckas få ett barn.
Jag försöker ändå att fokusera på de positiva siffrorna. Visst leder ca 30 % av alla graviditeter till missfall, men det innebär ju också att 70 % av alla graviditeter leder till ett barn. Jag tycker jag förtjänar att vara bland de där 70 procenten nu...
Och vips var den där... rädslan! Usch, tänk om det skulle vara så för mig också? Hur ska jag veta om jag verkligen är gravid, eller om det är en ofostrig graviditet, eller om det redan blivit ett MA? Avskyr att rädslan fick fäste, även om det bara var lite grann. Jag känner mig själv. Den kommer sakta men säkert få mer fäste och snart kommer jag att gå runt och nojja. Suck!
Tänk om det vore så enkelt att om man blev gravid och så var man gravid. Nio månader senare kommer bebisen och allt är frid och fröjd. Men inte då! Istället får man först kämpa som en galning för att bli gravid. Sedan om man väl får ett positivt test kan man inte vara säker på att det verkligen är ett foster. Och om det är det, ja då kan det ändå gå och dö när som helst... Hur sjutton kan jorden vara på väg att bli överbefolkad?! Det känns som det måste till ett under för att lyckas få ett barn.
Jag försöker ändå att fokusera på de positiva siffrorna. Visst leder ca 30 % av alla graviditeter till missfall, men det innebär ju också att 70 % av alla graviditeter leder till ett barn. Jag tycker jag förtjänar att vara bland de där 70 procenten nu...
tisdag 4 september 2012
Plötsligt känns allt annat oviktigt
Jag är helt omotiverad på jobbet just nu... Vad spelar det för roll tänker jag - jag är ju gravid! Tjohoo! Det är det enda som betyder något! Och ändå håller jag på med otroligt viktiga saker på jobbet just nu som kan påverka många människors liv i positiv riktning. (Nu menar jag inte att låta viktig eller att mitt jobb betyder mer än någon annans på något sätt. Utan att det faktiskt spelar roll det jag gör även om det inte känns så just nu.)
Jag vet inte vad jag skulle göra istället å andra sidan... bara gå runt och vara gravid...? Hehe... jaaa, det kanske hade varit trevligt, men det finns ganska stor risk att jag skulle bli lite "obsessed" då. ;)
Jag tar det faktiskt lite lugnare med känslorna den här gången ändå. Visst - jag är toklycklig, men lite lugnare toklycklig än förra gången. Jag kan inte riktigt avgöra om det är för att det inte blir lika speciellt den här gången eftersom jag varit med om det en gång tidigare, eller om det är för att jag är mer medveten om hur fel det kan gå...
Ja, ja, skit samma. Gravid är jag och det är toppen!!
Jag vet inte vad jag skulle göra istället å andra sidan... bara gå runt och vara gravid...? Hehe... jaaa, det kanske hade varit trevligt, men det finns ganska stor risk att jag skulle bli lite "obsessed" då. ;)
Jag tar det faktiskt lite lugnare med känslorna den här gången ändå. Visst - jag är toklycklig, men lite lugnare toklycklig än förra gången. Jag kan inte riktigt avgöra om det är för att det inte blir lika speciellt den här gången eftersom jag varit med om det en gång tidigare, eller om det är för att jag är mer medveten om hur fel det kan gå...
Ja, ja, skit samma. Gravid är jag och det är toppen!!
måndag 3 september 2012
Bildbevis
Mitt positiva graviditetstest från den 1 september!!
Nu har vi fått tid på Sahlgrenska den 3 oktober för VUL. Förstår inte hur jag ska klara mig en hel månad!! Innan man har fått se hjärtat slå vet man ju faktiskt inte hur det står till med graviditeten. Det kan ju gå fel efter det också (som jag fått erfara), men jag längtar tills det första steget är taget och håller tummarna för fina hjärtslag!
söndag 2 september 2012
Försöker smälta
Åååh... kan fortfarande inte ta in det!! Jag är så lycklig, men samtidigt så skraj. "Tänk om jag har fel... tänk om jag inte är gravid..." Fast hur då? Jag har inte fått mens, två positiva graviditetstest och det känns på samma sätt i kroppen som förra gången jag var gravid. Jag förstår ju att jag är gravid, men det är liksom för bra för att vara sant!!
Tänk att jag lyckades igen! Första försöket efter mitt MA! Åh, vad jag hoppas att det går vägen den här gången!!
Imorgon ska jag ringa Sahlgrenska och meddela det glada nyheterna!!
Tänk att jag lyckades igen! Första försöket efter mitt MA! Åh, vad jag hoppas att det går vägen den här gången!!
Imorgon ska jag ringa Sahlgrenska och meddela det glada nyheterna!!
lördag 1 september 2012
Jag är GRAVID!!!!!!
Jag kunde inte hålla mig utan testade imorse, på rd 12, en dag innan beräknad mens och tre dagar innan td. Och det var som jag trodde: JAG ÄR GRAVID!!!!!!!
JAG ÄR SÅ HIMLA LYCKLIG!!!!!!!! Kan inte fatta att vi haft sådan tur som lyckades på första försöket efter vår missed abortion. Tre månader efter att jag skrapades finns det nu ett nytt litet pyre i magen. Jag är så lyckligt lottad!!
Jag var så nervös imorse... Jag vaknade tjugo över tre och var kissenödig. Men jag tyckte det var för tidigt. Hjärtat skenade och pulsen var så hög så det var svårt att somna om. Men jag slumrade till så småningom och sedan gick jag upp tjugo i sex. Kissade, doppade stickan i urinen och la den plant. Jag höll på att skaka sönder av nervositet, men det tog inte många sekunder innan jag såg att strecket började komma fram. Jag bröt ihop och grät...
Snälla, snälla lilla pyre. Stanna i magen den här gången. Jag hoppas på att få träffa dig i maj... längtar!!
JAG ÄR SÅ HIMLA LYCKLIG!!!!!!!! Kan inte fatta att vi haft sådan tur som lyckades på första försöket efter vår missed abortion. Tre månader efter att jag skrapades finns det nu ett nytt litet pyre i magen. Jag är så lyckligt lottad!!
Jag var så nervös imorse... Jag vaknade tjugo över tre och var kissenödig. Men jag tyckte det var för tidigt. Hjärtat skenade och pulsen var så hög så det var svårt att somna om. Men jag slumrade till så småningom och sedan gick jag upp tjugo i sex. Kissade, doppade stickan i urinen och la den plant. Jag höll på att skaka sönder av nervositet, men det tog inte många sekunder innan jag såg att strecket började komma fram. Jag bröt ihop och grät...
Snälla, snälla lilla pyre. Stanna i magen den här gången. Jag hoppas på att få träffa dig i maj... längtar!!
fredag 31 augusti 2012
RD 11
Jag ska börja med att säga: inget blod än! Två dagar kvar tills min mens är beräknad, och jag är inne på de dagar då jag brukar förblöda lite grann. Men inte nu - it's looking good so far!!
Och vad oooont jag har just nu! Herregud vad det krampar i livmoderstrakten...! (Eller "kvinnomagen" om man nu vill kalla den så). Det är verkligen inte som vanlig mensvärk, så jag kan inte tänka mig något annat än att jag är gravid. Vågar jag säga så?!? Huh... känns nästan otäckt att skriva så. Vågar jag tro så mycket?! Jag är verkligen inte den som drar på och vågar hoppas i vanliga fall, så det här är stort!
Jag minns inte exakt hur smärtan kändes förra gången jag var gravid, men jag vet att den var intensiv och annorlunda mot vanlig mensvärk. Vad sjutton kan det annars vara?? Jag måste vara gravid... eller?!? ELLER?!? Suck... inte hjälper det att undra och undra, och analysera och analysera. Jag vet inte mer för det.
Bara att vänta och se...
Och vad oooont jag har just nu! Herregud vad det krampar i livmoderstrakten...! (Eller "kvinnomagen" om man nu vill kalla den så). Det är verkligen inte som vanlig mensvärk, så jag kan inte tänka mig något annat än att jag är gravid. Vågar jag säga så?!? Huh... känns nästan otäckt att skriva så. Vågar jag tro så mycket?! Jag är verkligen inte den som drar på och vågar hoppas i vanliga fall, så det här är stort!
Jag minns inte exakt hur smärtan kändes förra gången jag var gravid, men jag vet att den var intensiv och annorlunda mot vanlig mensvärk. Vad sjutton kan det annars vara?? Jag måste vara gravid... eller?!? ELLER?!? Suck... inte hjälper det att undra och undra, och analysera och analysera. Jag vet inte mer för det.
Bara att vänta och se...
onsdag 29 augusti 2012
Pendlar mellan övertygelse och misstro
Jaha... andra inlägget idag då. ;) Men imorgon kommer jag att vara så upptagen att jag inte kommer att hinna med något inlägg (troligtvis), så jag skyller på det.
Herregud vad jag velar idag! Ena stunden är jag så övertygad om att jag är gravid att jag lever på rosa moln. Jag bara veeet! Andra stunden när mensvärken är som mest intensiv känns det som jag kan börja blöda när som helst och då misströstar jag massor!
Jag funderar och jämför hur det brukar kännas innan mens och hur den kändes i våras när jag verkligen var gravid. Men allt är bara en enda röra. Plötsligt vet jag ingenting - inte hur vanlig mensvärk brukas kännas och hur intensiv den brukar vara, och inte hur värken kändes när jag var gravid.
Funderat för mycket? Definitivt! Kan jag sluta? Absolut inte!
Det här är första gången någonsin som jag riktigt vågar hoppas och tro på att jag är gravid. Annars brukar jag vara försiktig och banna mig själv när fantasin skenar. Men känner jag så här för att jag är gravid, eller känner jag bara så här för att jag faktiskt lyckats en gång och nu fått hybris och tror att jag är det igen?
Om några dagar vet jag... Jag hatar att leva i det här vakuumet och fundera på om jag kommer att vara överlycklig om några dagar eller jag kommer att vara ledsen och helt förstörd. Gaaah!! Kan man inte bara spola några dagar framåt!!
Herregud vad jag velar idag! Ena stunden är jag så övertygad om att jag är gravid att jag lever på rosa moln. Jag bara veeet! Andra stunden när mensvärken är som mest intensiv känns det som jag kan börja blöda när som helst och då misströstar jag massor!
Jag funderar och jämför hur det brukar kännas innan mens och hur den kändes i våras när jag verkligen var gravid. Men allt är bara en enda röra. Plötsligt vet jag ingenting - inte hur vanlig mensvärk brukas kännas och hur intensiv den brukar vara, och inte hur värken kändes när jag var gravid.
Funderat för mycket? Definitivt! Kan jag sluta? Absolut inte!
Det här är första gången någonsin som jag riktigt vågar hoppas och tro på att jag är gravid. Annars brukar jag vara försiktig och banna mig själv när fantasin skenar. Men känner jag så här för att jag är gravid, eller känner jag bara så här för att jag faktiskt lyckats en gång och nu fått hybris och tror att jag är det igen?
Om några dagar vet jag... Jag hatar att leva i det här vakuumet och fundera på om jag kommer att vara överlycklig om några dagar eller jag kommer att vara ledsen och helt förstörd. Gaaah!! Kan man inte bara spola några dagar framåt!!
RD 9 - lugnet före stormen
Igår kväll hade jag ganska kraftig värk, så att det var riktigt jobbigt faktiskt. Jag blev lite orolig när jag kände en inblandning av vanlig mensvärk i allt det onda, men jag försöker att hoppas ändå. Jag letar i minnet för att komma ihåg hur det var när jag var gravid förra gången. Jag minns att jag hade så här krampont som jag har nu, men jag minns inte om jag också kände mensvärk.
Och idag känner jag ingenting! Suck! Jag vet ju att det kan variera, men man vill ju känna något hela tiden! Fast, när man har ont så tycker man ju att det är påfrestande också... Eller ja - jag ska inte säga att jag inte känner någonting, för magen är fortfarande ganska öm och uppsvullen. Men med tanke på hur ont jag hade igår kväll så känns det som "ingenting".
Fyra dagar kvar tills min mens är beräknad, 6 dagar kvar till td. Om försöket har misslyckats så kommer jag att kunna se blodspår från och med imorgon. Men det kan också dröja ett par dagar till, man vet aldrig.
Så imorgon börjar slutfasen och "allvaret". Från och med imorgon kommer jag att vara en annan människa som kommer att vara helt uppslukad av det här. Ett nervvrak, lite frånvarande och med skyhög puls, totalt livrädd för att upptäcka blod, vilket gör att jag kommer att springa på toa i tid och otid för att kolla. En människa som kommer att pendla mellan hopp och förtvivlan. Någon som jag inte gillar, men lika klockrent blir varje gång. Efteråt är det som att ha dykt upp ur en dröm och jag kan inte fatta hur jag kunde snöa in så totalt, och jag försöker att lägga på minnet att jag inte ska bli sådan nästa gång. Men det blir jag... varenda gång.
Och idag känner jag ingenting! Suck! Jag vet ju att det kan variera, men man vill ju känna något hela tiden! Fast, när man har ont så tycker man ju att det är påfrestande också... Eller ja - jag ska inte säga att jag inte känner någonting, för magen är fortfarande ganska öm och uppsvullen. Men med tanke på hur ont jag hade igår kväll så känns det som "ingenting".
Fyra dagar kvar tills min mens är beräknad, 6 dagar kvar till td. Om försöket har misslyckats så kommer jag att kunna se blodspår från och med imorgon. Men det kan också dröja ett par dagar till, man vet aldrig.
Så imorgon börjar slutfasen och "allvaret". Från och med imorgon kommer jag att vara en annan människa som kommer att vara helt uppslukad av det här. Ett nervvrak, lite frånvarande och med skyhög puls, totalt livrädd för att upptäcka blod, vilket gör att jag kommer att springa på toa i tid och otid för att kolla. En människa som kommer att pendla mellan hopp och förtvivlan. Någon som jag inte gillar, men lika klockrent blir varje gång. Efteråt är det som att ha dykt upp ur en dröm och jag kan inte fatta hur jag kunde snöa in så totalt, och jag försöker att lägga på minnet att jag inte ska bli sådan nästa gång. Men det blir jag... varenda gång.
tisdag 28 augusti 2012
RD 8
Idag är det rd 8... Jag har td om en vecka, men på söndag ska min mens komma (eller helst inte komma).
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Jag har inte känt något stick i magen den här gången, men jag har haft flera symtom som kommit och gått. Men det har varit symtom på saker som jag upplevde längre fram i graviditeten förra gången. Ömhet på ett särskilt ställe och på ett särskilt sätt under sex, värk bak mot ändtarmen när jag ska kissa o.s.v. Dålig hy har jag haft, men det börjar bli bättre (har i vanliga fall mycket bra hy). Sedan i helgen har jag haft ett ganska intensivt mensmolande, vilket jag också upplevde förra gången. I vanliga fall har jag menskänningar en vecka innan, men inte så här mycket. Magen har varit öm och svullen sedan ett par dagar efter FET.
Ja... allt det här skulle ju kunna betyda att det gått vägen, men det kan också betyda ingenting. Kanske livmodern är öm efter ingreppet, kanske den reagerar annorlunda nu efter att den varit gravid och det i själva verket bara är förkänningar på mensen...?
Suuuuuck!! Hur kan man få tiden att gå fortare?!? Det är spännande att ruva, men det är också väldigt påfrestande. Jag känner mig ändå "ok" nu, men jag vet att jag kommer att vara ett nervvrak inom ett par dagar. 2-3 dagar innan jag får mens börjar jag småblöda. Så i slutet av veckan kommer jag att leta tecken efter blod som en galning. Jag känner mig själv - det kommer att vara illa! Pulsen kommer att vara hög och jag kommer att ha svårt att somna på kvällarna för tankarna kommer att skena. "Tänk om..."
Håller tummarna...
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Jag har inte känt något stick i magen den här gången, men jag har haft flera symtom som kommit och gått. Men det har varit symtom på saker som jag upplevde längre fram i graviditeten förra gången. Ömhet på ett särskilt ställe och på ett särskilt sätt under sex, värk bak mot ändtarmen när jag ska kissa o.s.v. Dålig hy har jag haft, men det börjar bli bättre (har i vanliga fall mycket bra hy). Sedan i helgen har jag haft ett ganska intensivt mensmolande, vilket jag också upplevde förra gången. I vanliga fall har jag menskänningar en vecka innan, men inte så här mycket. Magen har varit öm och svullen sedan ett par dagar efter FET.
Ja... allt det här skulle ju kunna betyda att det gått vägen, men det kan också betyda ingenting. Kanske livmodern är öm efter ingreppet, kanske den reagerar annorlunda nu efter att den varit gravid och det i själva verket bara är förkänningar på mensen...?
Suuuuuck!! Hur kan man få tiden att gå fortare?!? Det är spännande att ruva, men det är också väldigt påfrestande. Jag känner mig ändå "ok" nu, men jag vet att jag kommer att vara ett nervvrak inom ett par dagar. 2-3 dagar innan jag får mens börjar jag småblöda. Så i slutet av veckan kommer jag att leta tecken efter blod som en galning. Jag känner mig själv - det kommer att vara illa! Pulsen kommer att vara hög och jag kommer att ha svårt att somna på kvällarna för tankarna kommer att skena. "Tänk om..."
Håller tummarna...
tisdag 21 augusti 2012
FET-försök 3 pågår!!
Underbart!!! Igår fick jag tillbaka ett ägg och det känns så bra!!! Fast också skitnervöst för förra gången blev jag ju gravid och då kände jag det nästan direkt. Dagen efter återförandet stack det till och jag misstänkte att det hade fäst. Ytterligare några dagar senare började jag få finnar, vilket jag i princip aldrig får annars. Så nu kommer det att vara nervösa dagar och jag kommer förmodligen att leta efter symtom som en galning. Fast jag vet att alla graviditeter är olika...
Så, FET-försök nr 3 pågår för fullt nu. Det blir vårt 4:e försök totalt (1 ET + 3 FET). Resultat hittills: En biokemisk graviditet och en graviditet (MA i v. 12). Nu jäklar ska det gå vägen!!
Jag passade på att fråga Sahlgrenska om hur vi går vidare om det inte lyckas den här gången. Det skulle jag kanske inte gjort... Jag hade hoppats att jag kunde påbörja sprayningen direkt på första mensdagen om det inte tar sig nu. Jag hoppades att det inte skulle behöva gå en cykel emellan. Men det var ännu värre än så! De har sådan kö att hon sa att hon skulle bli förvånad om vi kunde få till ett försök innan jul. Innan jul!! Det är ju jättelångt kvar!! Men jag försöker att släppa det och fokusera på att vi ska lyckas nu istället.
Så, FET-försök nr 3 pågår för fullt nu. Det blir vårt 4:e försök totalt (1 ET + 3 FET). Resultat hittills: En biokemisk graviditet och en graviditet (MA i v. 12). Nu jäklar ska det gå vägen!!
Jag passade på att fråga Sahlgrenska om hur vi går vidare om det inte lyckas den här gången. Det skulle jag kanske inte gjort... Jag hade hoppats att jag kunde påbörja sprayningen direkt på första mensdagen om det inte tar sig nu. Jag hoppades att det inte skulle behöva gå en cykel emellan. Men det var ännu värre än så! De har sådan kö att hon sa att hon skulle bli förvånad om vi kunde få till ett försök innan jul. Innan jul!! Det är ju jättelångt kvar!! Men jag försöker att släppa det och fokusera på att vi ska lyckas nu istället.
måndag 20 augusti 2012
Idag gäller det... eller inte
Nervös!! Idag halv två ska jag göra FET-försök nr 3. Men jag har bara tre ägg kvar i frysen som ligger på ett och samma strå, så risken finns att ingen av dem klarar upptiningen. Då är det bara att börja en ny stimulering när mensen kommer.
Senast halv tolv ringer sjukhuset om det inte blir av. Jag kollar klockan och telefonen hela tiden, fast jag försöker att låta bli. Jag fattar inte hur jag ska få något gjort på jobbet idag! Jag försöker att inte hoppas för mycket, men det är lättare sagt än gjort.
Åh, vad jag vill att det ska bli av idag... Vill inte vänta på att börja en ny stimulering! Nu har det snart gått tre månader sedan min missed abortion och jag vill komma igång igen...
Senast halv tolv ringer sjukhuset om det inte blir av. Jag kollar klockan och telefonen hela tiden, fast jag försöker att låta bli. Jag fattar inte hur jag ska få något gjort på jobbet idag! Jag försöker att inte hoppas för mycket, men det är lättare sagt än gjort.
Åh, vad jag vill att det ska bli av idag... Vill inte vänta på att börja en ny stimulering! Nu har det snart gått tre månader sedan min missed abortion och jag vill komma igång igen...
tisdag 14 augusti 2012
Nytt försök på gång...?
Nu börjar det förhoppningsvis dra ihop sig för ett nytt försök! Först måste ägglossningen komma och den har varit på gång i en vecka nu. Men jag har mått ganska dåligt psykiskt den här veckan och jag tror att det gjorde att den kom av sig lite. Det känns så. Men nu är den på gång igen. Jag borde få utslag på stickan imorgon eller i övermorgon. Hoppas! Men även om ägglossningen kommer snart så är det ett stort OM kvar på vägen... Vi har bara tre ägg kvar i frysen (på ett strå) och det gäller att något av dem klarar upptiningen.
Först hade vi 12 ägg som gick till frysen och jag var så glad för det eftersom jag förutsatte att det skulle ge oss de tre FET-försök vi har rätt till. När vi kom till första FET-försöket meddelade de att vi nu hade fem ägg kvar i frysen. FEM sa jag?! FEM?! Dog alla andra på vägen?! Ja, tydligen. Eller rättare sagt: på det första strået med två ägg klarade sig inget ägg, inte på det andra heller, men på det tredje klarade sig båda och då tog de det som såg bäst ut. Jag höll på att dö! Inte nog med att så många dött på vägen - dessutom hade de slängt ett som klarat sig! Men så går det tydligen till.
Ja, ja... Det blev ingen bebis den gången. Jag fick iofs en biokemisk graviditet, vilket innebär att ägget bara fäster en kort stund. Så kroppen tror lite grann att den är gravid. Så första FET-försöket var en chock, men en halv gravidtet blev det. Nästa FET-försök tog de upp ett strå med två ägg och ett klarade sig. Och då blev jag gravid! :) Men så dog bebisen... :(
Nu håller jag innerligt tummarna för att något av äggen klarar sig så att vi kan göra FET-försök nummer tre i helgen och att det blir en fin liten bebis till våren! Annars blir det ny stimulering då vi går in på IVF nummer 2.
Först hade vi 12 ägg som gick till frysen och jag var så glad för det eftersom jag förutsatte att det skulle ge oss de tre FET-försök vi har rätt till. När vi kom till första FET-försöket meddelade de att vi nu hade fem ägg kvar i frysen. FEM sa jag?! FEM?! Dog alla andra på vägen?! Ja, tydligen. Eller rättare sagt: på det första strået med två ägg klarade sig inget ägg, inte på det andra heller, men på det tredje klarade sig båda och då tog de det som såg bäst ut. Jag höll på att dö! Inte nog med att så många dött på vägen - dessutom hade de slängt ett som klarat sig! Men så går det tydligen till.
Ja, ja... Det blev ingen bebis den gången. Jag fick iofs en biokemisk graviditet, vilket innebär att ägget bara fäster en kort stund. Så kroppen tror lite grann att den är gravid. Så första FET-försöket var en chock, men en halv gravidtet blev det. Nästa FET-försök tog de upp ett strå med två ägg och ett klarade sig. Och då blev jag gravid! :) Men så dog bebisen... :(
Nu håller jag innerligt tummarna för att något av äggen klarar sig så att vi kan göra FET-försök nummer tre i helgen och att det blir en fin liten bebis till våren! Annars blir det ny stimulering då vi går in på IVF nummer 2.
torsdag 26 juli 2012
Berg- och dalbanan fortsätter
Det har inte blivit något inlägg på ett tag eftersom jag har semester och mått ganska bra de senaste veckorna. Jag sa till en vän häromdagen att jag faktiskt lagt det bakom mig nu. Och sen PANG! Jag ska ha mens om ett par dagar och i samma stund som jag kände mensvärken komma smygande så svängde det igen... Jag mår jättedåligt. Ledsen, känner mig misslyckad och hatar alla gravidmagar.
Jag visste ju att oddsen att vi skulle lyckas på egen hand inte kunde vara jättestora eftersom vi inte kunnat det på tre år, men på något sätt hoppades jag att kroppen skulle fatta nu när den nyss varit gravid. Varför... varför, varför, varför, varför jävla varför kan jag inte bli gravid!?! Ok, to be fair... jag kan ju uppenbarligen, men vad skönt det hade varit att bli det utan läkare, mediciner och ingrepp.
Jag hällde nyss upp ett stort glas rödvin till mig själv och visste inte hur jag skulle stå ut med paniken som vällde upp i kroppen, så jag gick in på min blogg. Något måste jag ju göra liksom...
Och nu, tack vare er, mina få men ändå underbara läsare, så mår jag mycket bättre! Jag läste de kommentarer jag fått sen sist och jag vill bara säga: TACK!! Tack för att ni bryr er och tack för att ni förstår. Det hjälper... Stor, stor kram till alla kämpare där ute!!!
Jag visste ju att oddsen att vi skulle lyckas på egen hand inte kunde vara jättestora eftersom vi inte kunnat det på tre år, men på något sätt hoppades jag att kroppen skulle fatta nu när den nyss varit gravid. Varför... varför, varför, varför, varför jävla varför kan jag inte bli gravid!?! Ok, to be fair... jag kan ju uppenbarligen, men vad skönt det hade varit att bli det utan läkare, mediciner och ingrepp.
Jag hällde nyss upp ett stort glas rödvin till mig själv och visste inte hur jag skulle stå ut med paniken som vällde upp i kroppen, så jag gick in på min blogg. Något måste jag ju göra liksom...
Och nu, tack vare er, mina få men ändå underbara läsare, så mår jag mycket bättre! Jag läste de kommentarer jag fått sen sist och jag vill bara säga: TACK!! Tack för att ni bryr er och tack för att ni förstår. Det hjälper... Stor, stor kram till alla kämpare där ute!!!
onsdag 4 juli 2012
Isolering och klok man
Så där ja, då har jag hittat receptet för att må bättre på jobbet: isolera mig. Haha! Det där lät ganska dramatiskt, men så illa är det inte riktigt.
Häromdagen skrev jag ju att en tjej på jobbet berättat att hon ska ha bebis i december, vilket svider lite extra eftersom det var då min bebis också skulle kommit. Lunchrasten gick med andra ord åt till att lyssna på hennes lycka. Eftermiddagen fortsätte lika illa när en man berättade att han just fått ett barnbarn med resultatet att fikarasten gick åt till att prata om hur gulligt och mysigt det är med bebisar. "Jo, tack - det tycker jag också och hade gäääärna haft en!!!" skulle jag vilja skrika.
När jag kom hem från jobbet var jag så klart ledsen och föll ihop i min mans armar och grät. Bara några få dagar kvar till semestern, men jag visste inte hur jag skulle orka ta mig igenom en enda dag till. Jag arbetar på en stor arbetsplats, men många har gått på semester redan så det blir automatiskt att jag hamnar vid samma fika- och lunchbord som den gravida tjejen (som nu när hon väl berättat inte kan prata om annat, och det får man väl ändå unna henne. Fast jag håller på att dö av sorg när hon gör det...). Min mans lösning: strunta i att gå på fikarasterna och ät lunch vid skrivbordet. Jaaa, man måste bara beundra hur män ofta kan se okomplicerat på saker och ting! Han har ju så klart rätt. Det är ju bara att strunta i att gå dit!
Jag vet inte varför jag alltid ska envisas med att försöka vara så "normal" som möjligt och inte undvika situationer jag så uppenbart mår dåligt av. Varför i hela friden skulle jag INTE undvika situationer jag mår dåligt av?! Varför ska jag försöka att vara starkare än jag är? Jag är så stark jag kan vara just nu. Det är ok att må dåligt - jag har kämpat länge och nyss förlorat min bebis i magen. Från och med nu ska jag försöka att inte skämmas över att jag sörjer och mår dåligt.
Nu måste jag i och för sig hitta på en anledning varje fikarast till att jag inte ska med, men det får jag leva med. Vi är rätt så sociala här på jobbet och går liksom laget runt och talar om att det är dags. I vanliga fall har vi allihop så fullt upp och jag är borta på möten och konferenser väldigt mycket. Så då är det inget konstigt om man hoppar över fikarasterna ibland, men nu när sommarlugnet har lagt sig över byggnaden och jag inte flänger runt som en galning så blir det lite mer krystat att hitta på anledningar. Ibland säger jag bara "ja - kommer!", men dyker så klart inte upp.
Bara idag och imorgon kvar, sen tar jag semester och slipper hålla mig undan.
Note to self: Lyssna på din man - han är rätt klok!
Häromdagen skrev jag ju att en tjej på jobbet berättat att hon ska ha bebis i december, vilket svider lite extra eftersom det var då min bebis också skulle kommit. Lunchrasten gick med andra ord åt till att lyssna på hennes lycka. Eftermiddagen fortsätte lika illa när en man berättade att han just fått ett barnbarn med resultatet att fikarasten gick åt till att prata om hur gulligt och mysigt det är med bebisar. "Jo, tack - det tycker jag också och hade gäääärna haft en!!!" skulle jag vilja skrika.
När jag kom hem från jobbet var jag så klart ledsen och föll ihop i min mans armar och grät. Bara några få dagar kvar till semestern, men jag visste inte hur jag skulle orka ta mig igenom en enda dag till. Jag arbetar på en stor arbetsplats, men många har gått på semester redan så det blir automatiskt att jag hamnar vid samma fika- och lunchbord som den gravida tjejen (som nu när hon väl berättat inte kan prata om annat, och det får man väl ändå unna henne. Fast jag håller på att dö av sorg när hon gör det...). Min mans lösning: strunta i att gå på fikarasterna och ät lunch vid skrivbordet. Jaaa, man måste bara beundra hur män ofta kan se okomplicerat på saker och ting! Han har ju så klart rätt. Det är ju bara att strunta i att gå dit!
Jag vet inte varför jag alltid ska envisas med att försöka vara så "normal" som möjligt och inte undvika situationer jag så uppenbart mår dåligt av. Varför i hela friden skulle jag INTE undvika situationer jag mår dåligt av?! Varför ska jag försöka att vara starkare än jag är? Jag är så stark jag kan vara just nu. Det är ok att må dåligt - jag har kämpat länge och nyss förlorat min bebis i magen. Från och med nu ska jag försöka att inte skämmas över att jag sörjer och mår dåligt.
Nu måste jag i och för sig hitta på en anledning varje fikarast till att jag inte ska med, men det får jag leva med. Vi är rätt så sociala här på jobbet och går liksom laget runt och talar om att det är dags. I vanliga fall har vi allihop så fullt upp och jag är borta på möten och konferenser väldigt mycket. Så då är det inget konstigt om man hoppar över fikarasterna ibland, men nu när sommarlugnet har lagt sig över byggnaden och jag inte flänger runt som en galning så blir det lite mer krystat att hitta på anledningar. Ibland säger jag bara "ja - kommer!", men dyker så klart inte upp.
Bara idag och imorgon kvar, sen tar jag semester och slipper hålla mig undan.
Note to self: Lyssna på din man - han är rätt klok!
måndag 2 juli 2012
Now playing...
"Jag saknar dig mindre och mindre" med Melissa Horn. Jag tror att hon, liksom jag, upprepar det för att hjälpa det att bli sant.
Jag är stark, jag är stark, jag är... typ... stark...
Tillbaka på jobbet efter en härlig helg. Jag mår alltid sämre på jobbet av någon konstig anledning. Det påminner ju inte mer om graviditeten än hemma och jag trivs på mitt jobb, så jag kan inte riktigt förklara det...
I alla fall kom jag till jobbet i morse med inställningen att jag skulle behålla tillförsikten inför framtiden som jag samlat på mig under helgen. Känslan av att såren börjar läka (så gott det nu går), att jag är ok, att jag börjar gå vidare och jag försöker ladda för att orka nya försök. Minnena av hur jag planerat året börjar blekna och dessutom kom mensen tillbaka häromdagen så kroppen börjar också gå vidare. Jag måste fokusera på att må bra, som jag ändå gör för det mesta, och inte fastna i att må dåligt.
Jag mår fortfarande ok, men tillförsikten fick sig en liten törn nu på lunchen när en av tjejerna jag delade bord med nämner att hon ska ha barn i december. Suck... ja, jag skulle också haft barn i december... Bläää... försöker att inte låta det påverka mig, och hittills går det hyftsat. Men istället för att ägna energi åt att fortsätta må bra och rensa inför semestern, så går energin istället nu åt till att inte må dåligt. "Jag ska inte må dåligt, jag ska inte låta detta knäcka mig, jag ska inte må dåligt..." Suck igen... Jag vet att sådana här saker har en tendens att äta på mig och jag är rädd för att det ätit sig igenom mitt försvar inom några timmar och att jag kommer att bli ledsen igen. Jag orkar inte...
Jag är trött på att vara ledsen, jag är trött på att distrahera mig, jag är trött på att kämpa och jag är trött på att aldrig få bli mamma. Hör ni det alla eneriger i universum, Gud eller vem det nu är som bestämmer?! Det räcker nu - låt mig få bli mamma!!
I alla fall kom jag till jobbet i morse med inställningen att jag skulle behålla tillförsikten inför framtiden som jag samlat på mig under helgen. Känslan av att såren börjar läka (så gott det nu går), att jag är ok, att jag börjar gå vidare och jag försöker ladda för att orka nya försök. Minnena av hur jag planerat året börjar blekna och dessutom kom mensen tillbaka häromdagen så kroppen börjar också gå vidare. Jag måste fokusera på att må bra, som jag ändå gör för det mesta, och inte fastna i att må dåligt.
Jag mår fortfarande ok, men tillförsikten fick sig en liten törn nu på lunchen när en av tjejerna jag delade bord med nämner att hon ska ha barn i december. Suck... ja, jag skulle också haft barn i december... Bläää... försöker att inte låta det påverka mig, och hittills går det hyftsat. Men istället för att ägna energi åt att fortsätta må bra och rensa inför semestern, så går energin istället nu åt till att inte må dåligt. "Jag ska inte må dåligt, jag ska inte låta detta knäcka mig, jag ska inte må dåligt..." Suck igen... Jag vet att sådana här saker har en tendens att äta på mig och jag är rädd för att det ätit sig igenom mitt försvar inom några timmar och att jag kommer att bli ledsen igen. Jag orkar inte...
Jag är trött på att vara ledsen, jag är trött på att distrahera mig, jag är trött på att kämpa och jag är trött på att aldrig få bli mamma. Hör ni det alla eneriger i universum, Gud eller vem det nu är som bestämmer?! Det räcker nu - låt mig få bli mamma!!
tisdag 26 juni 2012
Dör en smula...
Suck... Fick precis samtal från den av mina anställda som är gravid och jag är bara tvungen att skriva av mig lite. Fy fan vad jobbigt det var att lyssna på bubblandet om "mammaledighet" och "när bebisen kommer..." hit och dit. Aaaaaaah!!!
Jag vill vara en bra chef och lyssna och fråga hur hon mår och bla, bla, bla. Men jag orkar inte. Jag är bara människa. Jag svarade snällt på alla frågor, skrattade och var trevlig, men egentligen ville jag bara lägga på så fort jag kunde. Hon kommer hit till byggnaden jag jobbar i sen för att prata med några andra, och jag bara hoppas att hon inte passar på att komma vägen om mig för att säga hej. Jag vill inte se hennes mage! Fy, vad taskigt det här låter... Men jag orkar inte. Jag skapade den här bloggen för att kunna få ur mig saker och om jag inte kan vara ärlig här, then what's the point!
Jag minns när vi satt här på mitt kontor för ett tag sedan och hon berättade att hon var gravid. Jag fnissade inombords och tänkte "jag med!". Jag räknade ut att hon var 8-10 veckor före mig och tänkte hur förvånad hon skulle bli sedan när hon förstod att jag också varit gravid när hon berättade det för mig. Jag har så svårt att hantera att hennes graviditet löper på, hon går vidare vecka för vecka, eftersom det blir så tydligt då att min graviditet inte gör det. I vanliga fall kan jag på sätt och vis "glömma bort" att allt detta hänt, men med henne finns det inget sätt att komma undan det.
Suck...
Jag vill vara en bra chef och lyssna och fråga hur hon mår och bla, bla, bla. Men jag orkar inte. Jag är bara människa. Jag svarade snällt på alla frågor, skrattade och var trevlig, men egentligen ville jag bara lägga på så fort jag kunde. Hon kommer hit till byggnaden jag jobbar i sen för att prata med några andra, och jag bara hoppas att hon inte passar på att komma vägen om mig för att säga hej. Jag vill inte se hennes mage! Fy, vad taskigt det här låter... Men jag orkar inte. Jag skapade den här bloggen för att kunna få ur mig saker och om jag inte kan vara ärlig här, then what's the point!
Jag minns när vi satt här på mitt kontor för ett tag sedan och hon berättade att hon var gravid. Jag fnissade inombords och tänkte "jag med!". Jag räknade ut att hon var 8-10 veckor före mig och tänkte hur förvånad hon skulle bli sedan när hon förstod att jag också varit gravid när hon berättade det för mig. Jag har så svårt att hantera att hennes graviditet löper på, hon går vidare vecka för vecka, eftersom det blir så tydligt då att min graviditet inte gör det. I vanliga fall kan jag på sätt och vis "glömma bort" att allt detta hänt, men med henne finns det inget sätt att komma undan det.
Suck...
måndag 25 juni 2012
I väntan på kroppen och nya försök
Idag är det fyra veckor sedan vi fick reda på att bebisen dött i magen. Hur i hela friden kan tiden flugit förbi så fort?
Idag orkar jag inte fokusera på att vara ledsen. Det gör jag faktiskt inte så ofta nu förtiden. De få blogginlägg jag gjort hittills har jag gjort för att ta mig igenom stunder när jag mått riktigt dåligt, men för det mesta är det ok nu. Vad nu "ok" är...
Jag längtar efter att min cykel ska komma igång igen så att vi kan börja försöka igen. Sahlgrenska har stängt i juli, men det påverkar inte oss troligtvis eftersom min mens nog inte kommer igång igen förrän i mitten, slutet av juli.
Det är frustrerande att vänta. Och provocerande att se andras växande magar. Ja, jag säger provocerande för det är så det är. Eller... det är så jag upplever det. Jag har förbjudit mig själv från att räkna ut vilken vecka jag skulle varit i nu. Det är över, jag är inte gravid längre och det finns ingen mening med att veta det.
Funderar på hur ni andra som kämpar mår och vart ni är i processen. Finns det någon som går och väntar på att få testa i dagarna? Eller väntar på äggplock? Eller finns det någon som vi som nyss varit gravida och bebisen dött? Jag vet att ni finns där ute. Fast man tror att alla andra lyckas bli gravida så enkelt så vet jag att vi är många i samma situation. Hoppas ni är ok och att ni tar hand om er.
Kram
Idag orkar jag inte fokusera på att vara ledsen. Det gör jag faktiskt inte så ofta nu förtiden. De få blogginlägg jag gjort hittills har jag gjort för att ta mig igenom stunder när jag mått riktigt dåligt, men för det mesta är det ok nu. Vad nu "ok" är...
Jag längtar efter att min cykel ska komma igång igen så att vi kan börja försöka igen. Sahlgrenska har stängt i juli, men det påverkar inte oss troligtvis eftersom min mens nog inte kommer igång igen förrän i mitten, slutet av juli.
Det är frustrerande att vänta. Och provocerande att se andras växande magar. Ja, jag säger provocerande för det är så det är. Eller... det är så jag upplever det. Jag har förbjudit mig själv från att räkna ut vilken vecka jag skulle varit i nu. Det är över, jag är inte gravid längre och det finns ingen mening med att veta det.
Funderar på hur ni andra som kämpar mår och vart ni är i processen. Finns det någon som går och väntar på att få testa i dagarna? Eller väntar på äggplock? Eller finns det någon som vi som nyss varit gravida och bebisen dött? Jag vet att ni finns där ute. Fast man tror att alla andra lyckas bli gravida så enkelt så vet jag att vi är många i samma situation. Hoppas ni är ok och att ni tar hand om er.
Kram
fredag 15 juni 2012
Hur mår jag egentligen?
Hur mår jag idag...? Hmm... ja, det är alltid så svårt att säga. Ena delen av mig lever vidare, arbetar, skrattar och fokuserar på positiva saker. Andra delen av mig har fortfarande ont, är ledsen och sörjer. Den ena delen av mig har gott hopp om framtiden och att bli gravid igen, den andra delen fasar för att möta gravida på stan och på jobbet, och tycker det är en evighet tills vi ens kan försöka bli gravida igen. Så långt borta att det nästan känns meningslöst.
Kontrasterna mellan mitt liv idag och det som jag levde för några veckor sedan är så stora att de är svåra att smälta. För några veckor sedan satt jag här på jobbet med handen på min växande mage och var lycklig och förväntansfull inför det kommande året med graviditeten och att bli mamma i slutet av året. Jag klädde mig för att försöka dölja magen och hoppades att ingen hade gissat ännu att jag väntade barn. Jag försökte ta in att jag, ja just jag, efter så många kämpiga år av hopp, tårar och slutligen IVF-behandlingar äntligen var gravid. På riktigt! Jag skulle bli mamma!
Idag ser det helt annorlunda ut. Magen, bebisen och alla drömmar och förväntningar är borta. Jag klär mig som vanligt (vilket bara det är en stor påminnelse om förändringen). De närmaste arbetskamraterna vet vad som har hänt och när jag möter dem hoppas jag att de inte ska titta på min ogravida mage och tänka som jag. Jag har en anställd som är gravid och jag mäktar knappt med att tänka på att hennes graviditet löper på som den ska och att hon är lycklig över det, medans min bebis har dött och min graviditet inte existerar längre. Under resten av året kommer ingenting att bli som jag hade tänkt.
Hur kommer man över det? Hur går man vidare? Man gör nog som jag... man bara gör. Drömmen och hoppet om att någon gång bli mamma tänker jag inte överge, och då finns bara alternativet att gå vidare.
En dag i taget...
Kontrasterna mellan mitt liv idag och det som jag levde för några veckor sedan är så stora att de är svåra att smälta. För några veckor sedan satt jag här på jobbet med handen på min växande mage och var lycklig och förväntansfull inför det kommande året med graviditeten och att bli mamma i slutet av året. Jag klädde mig för att försöka dölja magen och hoppades att ingen hade gissat ännu att jag väntade barn. Jag försökte ta in att jag, ja just jag, efter så många kämpiga år av hopp, tårar och slutligen IVF-behandlingar äntligen var gravid. På riktigt! Jag skulle bli mamma!
Idag ser det helt annorlunda ut. Magen, bebisen och alla drömmar och förväntningar är borta. Jag klär mig som vanligt (vilket bara det är en stor påminnelse om förändringen). De närmaste arbetskamraterna vet vad som har hänt och när jag möter dem hoppas jag att de inte ska titta på min ogravida mage och tänka som jag. Jag har en anställd som är gravid och jag mäktar knappt med att tänka på att hennes graviditet löper på som den ska och att hon är lycklig över det, medans min bebis har dött och min graviditet inte existerar längre. Under resten av året kommer ingenting att bli som jag hade tänkt.
Hur kommer man över det? Hur går man vidare? Man gör nog som jag... man bara gör. Drömmen och hoppet om att någon gång bli mamma tänker jag inte överge, och då finns bara alternativet att gå vidare.
En dag i taget...
torsdag 14 juni 2012
Här är jag nu... ledsen, trasig och försöker att gå vidare
Idag har det gått två veckor sedan jag skrapades och 17 dagar sedan jag chockartat fick veta att min fina bebis hade dött i magen. Bebismagen har försvunnit och blödningarna är i princip helt borta. Graviditetstestet som sjukhuset skickat med mig visade negativt i morse, så nu är det i alla fall över. Nu är det "bara" att börja om... Samla ihop resterna av mig själv som ligger utspridda och sargade överallt och börja om. Suck... Börja om... När kroppen har återhämtat sig och när mensen har kommit igång igen. Om vi har tur klarar sig ett av våra tre kvarvarande ägg i frysen så att vi i alla fall slipper starta en ny hormonomgång. Men lyckas vi inte med frysförsöket hägrar ändå en ny hormonstimulering och äggutplock. Önskar att bebisverkstan kunde sätta igång IDAG, men det dröjer ett par månader innan det ens kan bli aktuellt igen.
Igår älskade jag och min man för första gången igen, något som jag längtat efter att kunna göra. Men det blev inte alls som jag hade tänkt. Jag överväldigades så av alla känslor och besvikelsen över vi misslyckats att jag bröt ihop och grät. Det gör så ont... det gör så himla ont. Att kämpa i tre år, lyckas och sedan är det över. Bara så där. Att jag bara har en äggstock kvar och riskerar att få en tumör även på den äggstocken underlättar inte heller. Då är det över för gott. Men en sak i taget. Just nu finns chansen kvar och jag hänger kvar vid den för glatta livet.
To be continued...
Igår älskade jag och min man för första gången igen, något som jag längtat efter att kunna göra. Men det blev inte alls som jag hade tänkt. Jag överväldigades så av alla känslor och besvikelsen över vi misslyckats att jag bröt ihop och grät. Det gör så ont... det gör så himla ont. Att kämpa i tre år, lyckas och sedan är det över. Bara så där. Att jag bara har en äggstock kvar och riskerar att få en tumör även på den äggstocken underlättar inte heller. Då är det över för gott. Men en sak i taget. Just nu finns chansen kvar och jag hänger kvar vid den för glatta livet.
To be continued...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)